Max Ernst

”När jag hamnat i en återvändsgränd i mitt måleri – och det händer gång på gång – återstår skulptur som en utväg, för skulptur är mer av en lek än måleriet. Inom bildhuggarkonsten, liksom i kärleksakten, spelar båda händerna en roll. Det är därför som att ta semester för att sedan återvända till måleriet.”

Max Ernst (1891 – 1976) var den rörligaste och mest innovativa av alla de surrealistiska konstnärerna. Med rötter i det upproriska Dada, med personliga erfarenheter som krigsfånge och flykting, kosmopolit och främling skaffade han sig en instinktiv misstro mot alla regler och normer för det konstnärliga skapandet. Genom livet behöll han sin rastlösa nyfikenhet, bekämpade alla doktriner och raljerade över alla konventioner han stötte på.

Ingen konstnärlig teknik fick för Max Ernst förbli oprövad, han varvade måleriet med skulptur och grafik genom hela livet och dessutom ”uppfann” han ytterligare några tekniker på egen hand. Bredvid sitt bildskapande var han också en flitig skribent och föreläsare. Ett ämne som engagerade honom särskilt var hur den s.k. primitiva konsten påverkat den moderna västerländska konsten och varför konstnärer i vår del av världen från tjugotalet varit så intresserade och verkligen låtit sig inspireras av de utomeuropeiska stamkulturernas expressiva konst. Hos Max Ernst utvecklades detta intresse till en livslång ”civilisationskritik”.

Liksom de tidigare, mycket uppmärksammade utställningarna i Malmö Konsthalls klassikerserie var Max Ernst-utställningen en generös presentation av ett mycket välkänt konstnärskap ur en ny och annorlunda synvinkel. Basen i utställningen var en stor samling skulpturer, kompletterad med verk i andra tekniker. Dessutom visades en stor samling fotografiska vänporträtt och dokument av många av de fotografer som är samtida med Max Ernst: Man Ray, Bill Brandt, Cartier-Bresson, Lee Miller, Frederick Sommer, Irving Penn m.fl.