Carla Zaccagnini och Runo Lagomarsino

Zaccagninis och Lagomarsinos konstnärskap återspeglar det transnationella i deras respektive biografier. Lagomarsino föddes i Lund. Hans föräldrar är argentinska italienskättlingar som av politiska skäl flydde från Argentina på 1970-talet. Zaccagnini föddes i Buenos Aires. Hennes argentinska föräldrar, även de med italienska rötter, emigrerade till Brasilien 1981. Dessa rötter i migrationen framträder i bådas sätt att arbeta och kan tydligt märkas i deras mångfacetterade inställning till konstnärliga medier. Det avspeglas även i deras intresse för lingvistik, geografi, postkolonialism, nationell identitet, genus, konsthistoria och frågor rörande institutionell kritik. Verken i utställningen fungerar som episodiska möten med konstnärernas pågående undersökningar inom dessa ämnesområden.

Trots liknande fokus och kulturell bakgrund blir skillnaderna i Zaccagninis och Lagomarsinos arbetsmetoder snabbt tydliga när deras verk ställs ut tillsammans. Zaccagnini utforskar de ämnen hon tar upp på ett nästintill topografiskt sätt och lyfter fram ännu inte berättade eller bortglömda historier i ljuset. Ett viktigt exempel på hennes metod är “Restauro” (Restaurering, 2001), en omfattande – men likväl förgänglig – restaurering av målningen “Sem Título (Cabeça)” (Utan titel [Huvud], ca 1882) av den brasilianske mästaren Almeida Júnior, som konstnären lät göra för att återskapa dess ursprungliga ljus. Lagomarsinos undersökningar av ljus handlar däremot om att ändra hur vi ser på såväl solljus som artificiella ljuskällor, genom att kasta om deras vanliga mening och sammanhang. Hans installation “Stolen Light (Abstracto en Dorado)” (Stulet ljus [Abstrakt i guld], 2013) består av en samling använda lampor och lysrör, som konstnären stulit på Etnologiska museet i Berlin. Ljuskällorna visas i en monter för att imitera museologiska katalogiseringsmetoder och är placerade framför en vägg belagd med bladguld. Guldet refererar till Eldorado – den mytiska staden gjord av guld som 1500-talets spanska upptäcktsresande så våldsamt sökte efter. På så vis parar Lagomarsino anklagande ihop handlingar kopplade till ”upplysningen” med de koloniala strukturer som upprätthåller västerländska etnografiska och antropologiska museer.

Verken i utställningen har delats in i fem teman: kartläggning och topografi, våld och förstörelse, minimering av avstånd, navigering genom språk och regioner, förskjutningar och (de)konstruktion av nationella identiteter. Grupperingarna förstärks av en utställningsdesign och ett grafiskt system utformat av konstnären Luca Frei (f. 1976 i Lugano, bosatt i Malmö). Frei bjöds in av konstnärerna på grund av sitt intresse för skulptur som presentationsform. Fem monumentala väggar har placerats ut i en form som vagt påminner om en kompass, vilket riktar uppmärksamheten mot föreställningar om geografisk rörelse – ett återkommande inslag i Zaccagninis och Lagomarsinos verk – samtidigt som besökarens blick leds bort från utställningsrummets mittpunkt. Väggarna ser ut att rotera diagonalt mellan pelarna, som är en del av konsthallens karaktäristiska arkitektur. Dess kännetecknande drag har förstärkts genom användandet av djärva primärfärger – rött för pelarna och bjälkarna, blått för de fristående väggarnas kortsidor – vilket förändrar rummet och möjliggör en ny upplevelse för besökaren. Freis design skapar en dynamisk inramning som förenar konstverken och rummet i en säregen och unik gestaltning. Inom denna utställningsstruktur följer verkens placering en logik som bygger på hopparning och konfrontation, vilket återspeglar konstnärernas egna arbetsmetoder.

Detta är den första större utställningen i Skandinavien av Carla Zaccagnini (f. 1973) och Runo Lagomarsino (f. 1977), som bor och arbetar halva året i Malmö och halva i São Paulo. En utställningskatalog med essäer av Nataša Ilić och Rebecka Thor kommer att ges ut av Mousse Publishing i slutet av maj 2015.