Shirin Neshat

Shirin Neshat föddes 1957 i Qazvin, Iran, utbildade sig vid Berkeley University of California och lever och arbetar sedan många år i New York. Hennes verk kunde senast ses på biennalen i Venedig i år.

Efter att ha varit verksam i New York i flera år, ser Shirin Neshat med skarp blick tillbaka på ett land fullt av motsägelser, ett land, till vilket hon fortfarande är starkt bunden. Det centrala i hennes arbete är den iranska kvinnan. Med hjälp av stillbilds- eller videokameror förmedlar hon starka, träffande bilder av österländsk feminism. De berättar om kvinnors öden, roller och de komplexa villkor som gäller för dem i det fundamentalistiska Iran. Mitt i detta samhälle, som utgör en smältdegel av gamla traditioner och kulturer, ett samhälle där inget är vad det synes vara, visar hon fram en helt annorlunda – egen – kvinnlig värld. Och det är här hennes styrka ligger, i förmågan att synliggöra dessa kvinnors dolda kamp och tårar. Genom denna självkritiska dialog om det islamska samhället och dess kultur, införlivar hon i sina fotografier ämnen relaterade till feminism och våld, martyrskap och terrorism, underkastelse och stolthet.

Hon kombinerar ofta texter med bilder, där texterna visar på den negativa stereotypa bilden och diskrimineringen av iranska kvinnor. Många av texterna är bitar av poesi av en iransk poet, andra av religiös karaktär. Den slutliga bilden av de porträtterade kvinnorna förstärks genom texterna och skiljer sig starkt från den vi ser i media.

Malmö Konsthall visar i vinter videoverket ”Turbulent”. Vi finner i det två monitorer ställda mot varandra i var sin ände av ett rum. På skärmarna spelas svart/vita videor upp. På den ena sjunger den iransk-kurdiske sångaren Shahram Nazeri med varm röst en tolkning av en vers från tolvhundratalet, skriven av Jalal ed-Din Rumi. Publiken består uteslutande av män, som applåderar länge. På den andra ser vi en ensam kvinna, vi hör henne sjunga en ordlös sång med en röst fylld av passion och smärta. Det faktum att kvinnor i Iran är förbjudna att sjunga offentligt ger oss en ytterligare dimension av kvinnans isolerade ensamhet.

Shirin Neshats filmer visar en värld full av metaforer, en värld där allt plötsligt kan bli till sin motsats. Hon åstadkommer en trollbindande effekt genom att placera monitorerna i var sin del av rummet. Därmed slits åskådarna, och dessas sympatier, från en sida till en annan.