The Public Scribe, 2025

”The Public Scribe” (Den offentliga skribenten) är Bouchra Khalilis senaste verk och andra delen i den trilogi som inleddes 2024 med ”The Public Storyteller”. Här lyfter hon igen ett traditionellt berättaryrke i Marocko som är på väg att försvinna och som överförts från mästare till lärjunge i generationer. Många sominte själva behärskat det skriftliga språket har kunnat anlita en offentlig skribent som kunnat hjälpa med officiella dokument till myndigheter såväl som brev till nära och kära.

I filmen ska huvudpersonen, en ung lärjunge från Marrakesh, ta över en äldre och mer erfaren skribents verksamhet. Skrivmaskinen står prydligt på skrivbordet och väntar på uppdrag. Hur ska han finna de rätta orden, språket som kan överbrygga och låta hans egen röst sammanfalla med uppdragsgivarens?

På väggen bakom skrivmaskinen hänger en bild av berättaren, poeten och sångerskan Mririda n’Aït Attik (ca 1900–1940-talet), vars ande tycks hemsöka filmen. Hon var analfabet och Mririda n’Aït Attik var hennes artistnamn. Mycket lite är känt om hennes liv och hon försvann spårlöst någon gång kring mitten av 1940-talet. Hennes dikter, som bar på en feministisk sprängkraft, skrevs ned på 1930-talet och översattes till franska av René Euloge, en lärare och författare som var verksam i Marocko.

Gång på gång plingar det till i den offentliga skribentens mobiltelefon, när röster – spöken – från det förflutna tycks söka kontakt och ge vägledning. Det förflutna och nuet flyter samman i en drömlik tillvaro som förstärks av det cinematiska bildspråket. I filmen öppnas upp för ett nytt sätt att förhålla sig till tiden, där de döda och de levande tillsammans kan skapa framtiden och vårt gemensamma samhälle.

Verket visades för första gången hösten 2025 på Théâtre de la Ville i Paris, som en del av Bouchra Khalilis tre separatutställningar producerade för kulturfestivalen Festival d’Automne.

//

”The Public Scribe” is Bouchra Khalili’s most recent work, and the second chapter in a trilogy initiated in 2024 with ”The Public Storyteller”. Once again, Khalili turns her attention to a traditional profession in Morocco that is gradually disappearing, having been passed down from master to apprentice across generations. For those unable to read or write, the public scribe has long provided an essential service, assisting with everything from official documents and correspondence with government authorities, to personal letters addressed to family and loved ones.

In the film, the protagonist, a young apprentice from Marrakesh, is preparing to take over the practice of an older, more experienced scribe. A typewriter sits neatly on the desk, awaiting its next commission. How is he to find the right words, a language capable of bridging distances and allowing his own voice to merge with that of his client?

Hanging on the wall behind the typewriter is a portrait of the storyteller, poet and singer Mririda n’Aït Attik (c. 1900–1940s), whose presence seems to haunt the film. She was illiterate, and Mririda n’Aït Attik was the name under which she became known. Very little is known about her life, and she disappeared without trace sometime in the mid-1940s. Her poems, charged with a striking feminist force, were transcribed in the 1930s and translated into French by René Euloge, a teacher and writer working in Morocco.

Time and again, the public scribe’s mobile phone chimes as voices – ghosts – from the past seem to seek contact, offering guidance. Past and present merge into a dreamlike reality, enhanced by the film’s cinematic visual language. In doing so, the work proposes a new way of relating to time, one in which the dead and the living can together create both the future, and a shared community.

The work was first presented in autumn 2025 at the Théâtre de la Ville in Paris as part of Bouchra Khalili’s three solo exhibitions produced for the multidisciplinary arts festival Festival d’Automne.