Klas Anshelm (född 1914) kom att bli en av Sveriges främsta arkitekter under den svenska efterkrigstiden och lämnade ett betydande avtryck inom den svenska och skånska arkitekturhistorien. Med sin unika stil och sin förmåga att förena tradition och modernism skapade han, framförallt i södra Sverige, en rad ikoniska byggnader.  

Anshelm föddes i Göteborg och utbildade sig till arkitekt vid Chalmers Tekniska Högskola, där han examinerades 1940. Han började sin karriär hos den berömda arkitekten Hans Westman i Lund, en tid som kom att prägla hans tidiga arbete. Efter ett par år i Stockholm återvände Klas Anshelm till Lund 1947 för att etablera ett eget kontor. Flytten skedde efter rekommendation av Gunnar Wejke, dåvarande chef för byggnadsstyrelsens utredningsavdelning, då Lunds universitet stod inför en expansion och behovet för nya byggnader var stort.   

Under 1950 och 1960-talet var Anshelm utöver uppdrag kopplade till Lunds universitet engagerad i flera stora projekt, inklusive Stadshallen i Lund och utformningen av Lunds konsthall. Dessa uppdrag etablerade hans rykte som en skicklig, stilsäker och innovativ arkitekt, samtidigt som de visade på hans förmåga att anpassa sig till beställarens önskemål och krav.  

Utöver det goda rykte han skapade kring sig själv och sitt arbete blev Anshelm även känd för sin unika förmåga att skapa relation mellan byggnader och de platser de stod på. Han strävade alltid efter att integrera sina hus med omgivning och att skapa en harmoni. Klas Anshelm avled 1980, men hans idéer och arbete lever vidare inom den svenska arkitektursfären. Hans verk fortsätter att inspirera och fascinera både arkitekter och allmänheten, och hans syn på arkitekturens relation till människan och den omgivande platsen är fortfarande högaktuell.  

Malmö Konsthalls exteriör kännetecknas av sin enkla och rena utformning. Klas Anshelms ursprungliga tanke var att konsthallen skulle harmonisera med Stadsteatern, nuvarande Malmö Opera, och ett planerat stadshus med detaljer i betong som skulle byggas i anslutning till konsthallen, men som aldrig blev realiserat. Ändå går det se spår av Anshelms tilltänkta harmonisering med platsen i form av valet av material. 

Huset, uppfört i betong i en rektangulär form, benämndes av Anshelm själv ofta som en betonglåda. Dock finns det avbrott i de raka linjerna i fasaden. I fasaden mot Munkgatan har en V-form skapats, ursprungligen för att göra plats åt en alm som fanns på platsen innan huset byggdes. Att naturen inkluderas i arkitekturen är ingen slump, Anshelm såg tidigt möjligheterna till att naturen skulle harmonisera med byggnaden, något som syns i betongens struktur. Betongen är gjuten mot träplank, något som resulterat i en porös struktur väl lämpad för det planterade vildvinet att klättra på.

Malmö Konsthalls interiör är utformad för att skapa bästa möjliga förutsättningar både för konsten som ställs ut och för besökarens konstupplevelse. Husets interiör är på många sätt en förlängning av dess minimalistiska och funktionella arkitektur.  Den centrala utställningshallen är en stor och öppen ”vit låda” med vita väggar och tak, vilket skapar en neutral inramning som låter konsten spela huvudrollen. Den flexibla utställningsytan gör det möjligt att anpassa och förändra rummet för olika typer av installationer och skulpturala uttryck. 

Till varje utställning förändras intrycket av interiören. Väggar byggs upp och delar av rummet skärmas av. Det skapar en oändlig möjlighet till rumsliga lösningar. Vid invigningen av Malmö Konsthall 1975 hade Klas Anshelm konstruerat modulväggar som gick att fästa i golvet och i rören som finns i taket över hela den lägre delen av utställningshallen. På senare år har liknande väggar, som lätt kan flyttas och återvändas, konstruerats.

Ljuset spelar en viktig roll i konsthallens interiör. Tack vare fönsterkonstruktionerna på taket filtreras ett mjukt och naturligt ljus in i utställningsutrymmet. Variation i ljuset uppstår beroende på tid på dagen och årstid, vilket ger varje utställning och besök ett unikt intryck.  

Med sin enplanslösning är konsthallen utformad med tankar om tillgänglighet för alla besökare. Begreppet ”låga trösklar”, som ofta används för att beskriva verksamheten, är även en realitet när det gäller det fysiska besöket. Slussen med två dörrar, som besökare passerar på väg in genom huvudentrén, var ett arkitektoniskt grepp som Anshelm ofta använde. Slussen har tekniska fördelar – luften utifrån släpps inte in obehindrat och påverkar därför inte rummets klimatanläggning – men det låga taket i entréslussen ger också besökaren en känsla av större rymd när hon väl kliver ut i utställningsrummet.  

Konsthallens golv är en detalj av arkitekturen som genom åren ådragit sig speciell uppmärksamhet från besökare. Precis som i flera andra materialval – betong, glas, aluminium – är materialet presenterat i sin tydliga och rena form som kontrasterar mot de vita väggarna. 

Brädorna är två tums hyvlad gran från Småland, ett val som föranleddes av långa diskussioner med leverantörer från hela Sverige. Anshelms tanke var att det skulle vara behagligt för besökaren att röra sig på, samtidigt som det skulle tåla att användas till utställningarna. Det skulle gå att spika, borra och fästa väggar eller till och med konstverk i utan att några större spår lämnades. Golvet är obehandlat, genom åren har det slipats ett par gånger och det såpas regelbundet mellan utställningar. Med sin patina och historia skapar golvet ett levande intryck, något som Anshelm stred för under byggprocessen, då konsthallens ledning föredrog ett målat trägolv.  

Riskerna med att installera ett golv av detta slag adresserades tidigt under byggnadsprocessen. För att undvika att golvbrädorna expanderade med åren och riskerade att skada husets struktur har snitt sågats parallellt med brädorna för att ta eventuell rörelse i beaktning. 

I flera av Klas Anshelms tidigare byggnader använde han sig av en stor lanternin för ljusinsläpp. Det här går att se i Anshelms industribyggnader såsom Landsverk i Landskrona eller Statens Maskinprovningar i Alnarp, men även i Lunds Konsthall. Det naturliga ljuset är ett genomgående drag i Anshelms arkitektur. På Malmö Konsthall reser sig en stor lanternin upp från det låga enplanshuset, med fönster riktat mot norr. Konstruktionen skapar ett mjukare ljus då direkt solljus aldrig lyser in under dagen. Likheten mellan hans industribyggnader och konstnärsateljén är tydlig, det icke-direkta solljuset skapar ideala förutsättningar för rummet. Med hjälp av de kraftiga pelarna som håller fönsterkonstruktionen på plats skapas en rymd i rummet som möjliggör presentationer av större installationer.

Inför Venedigbiennalen 1961 var Anshelm en av tre arkitekter som blev tillfrågade att utforma den nordiska paviljongen. De övriga två var Sverre Fehn från Norge och Reima Pietilä från Finland. Klas Anshelm fick en tävlingsförfrågan då han några år tidigare ritat Lunds Konsthall. Till den skandinaviska paviljongen formulerade Anshelm en idé om en speciell fönsterkonstruktion som skulle skapa unika ljusförutsättningar. Vinklade fönsterglas skulle installeras på det platta taket exteriört, och interiört skulle varje fönster förses med en kåpa, eller en slags skärm som skulle sprida och distribuera ljuset ned i utställningsrummet. 

Trots att han inte fick uppdraget bar han med sig den unika idén och genomförde den senare på Malmö Konsthall. De över femhundra ljuslanterninerna fungerar som en slags lampskärmar som distribuerar ljus ner på golvet. Möjligheten att mörklägga varje enskild lanternin gör att ljusförhållandena kan anpassas helt efter utställningens behov. 

Klas Anshelm eftersträvade att skapa ett stort oömt rum som möjliggjorde många olika typer av verksamheter. Konsthallens rymliga och ljusa lokaler erbjuder utrymme för konstnärer att experimentera med olika material, tekniker och uttryckssätt. Som ateljé fungerar Malmö Konsthall som en plats där konstnärer kan utforska sina idéer och arbeta i en inspirerande miljö. Här finns resurser och faciliteter för att stödja skapandeprocessen, inklusive verktyg, material och expertis. Konstnärer från olika discipliner och bakgrunder får möjlighet att samarbeta och utbyta idéer, vilket ger upphov till en dynamisk och stimulerande arbetsmiljö. 

Som utställningsrum är Malmö Konsthall känd för sina banbrytande och nyskapande utställningar av samtidskonst. Konsthallen visar verk av internationellt erkända konstnärer såväl som lovande talanger inom olika konstformer, inklusive måleri, skulptur, fotografi, video och installation. Malmö Konsthall fungerar som en plattform för att presentera konstnärernas visioner och för att skapa en dialog mellan konstnärer och publik. 

År 1994 invigdes tillbyggnaden utanför den ursprungliga huskroppen som ritats av Klas Anshelm. Arkitekten Jan Holmgren från White Arkitekter hade ritat tillbyggnaden mellan själva utställningshallen och det gamla Hantverkshuset från 1915. En ytterligare entré in till konsthallen öppnades upp från denna tillbyggnad. Arkitekturen sluter in två exteriöra väggkroppar och skapar ett nytt rum, inspirerat av Anshelms materialval och tankar om ljusinsläpp och insyn från storskaliga fönsterfasader. 

Förändringen innebar en expansion, men också en renodling av det ursprungliga utställningsrummet. Receptionen, kaféet och hörsalen som tidigare huserat i utställningshallen flyttades ut och placerades i det som nu kallas ”Mellanrummet”. Här finns i dag även Malmö Konsthalls bokhandel, som har södra Sveriges största och bredaste utbud av böcker om konst. Mellanrummet, med tillhörande hörsal (C-salen), fungerar idag som en plats för föredrag, föreläsningar och mindre utställningar.

Inredningen i Mellanrummet formgavs av möbeldesignern Åke Axelsson, vars arbete fortfarande präglar rummen.