Antony Gormley

Redan på våren 1993 startade det praktiska arbetet med Antony Gormleys utställning på Malmö Konsthall. 40.000 handhöga lerfigurer tillverkades då i samarbete med Folkhögskolan i Östra Grevie och de tre tegelbruken i trakten. Utplacerade över konsthallens golv kom denna häpnadsväckande mängd, alla individer, att utgöra ett dominerande inslag i utställningen, ett fält av människolika, men gåtfulla gestalter, kallat “The European Field”.

Ytterst påtagligt blev också den serie stora, uppsvällda gjutjärnsskulpturer som Antony Gormley visade för första gången i Malmö Konsthall. Två hängande från taket, en placerad alldeles vid ingången och en utanför konsthallen. I dessa tunga, expanderande verk, som utgår från konstnärens egen kropp, hade även det närmast omgivande “livsrummet” materialiserats i järn.

Det var i Indien som Antony Gormley blev konstnär. Han levde där i tre år för att studera meditation för vishetsläraren Goenka. En meditation som koncentrerar det mänskliga medvetandet till en tidlös upplevelse av jaget i den egna kroppen. När Antony Gormley återvände till sitt hemland England (f. 1930 i Hampstead) var det i en tid då diskussionerna kring konsten i hög grad var fokuserade på språket och vilken omväg till konsten som var den rätta. Det är därför inte underligt att hans engagemang i kroppsligheten, skulpturens fysiskt påtagliga medel, genast blev uppmärksammat.

Det var med sina ihåliga blyskulpturer som Antony Gormley fick sitt internationella genombrott och bland annat deltog i den sjunde Documenta i Kassel 1982 med avgjutningar av sin egen kropp i olika, utsatta positioner. De var slutna, skyddade av ett avvisande hölje, men samtidigt utlämnade och värnlösa, meditativa och utmanande på samma gång. Några av dessa blyskulpturer ingick i denna, den dittills mest omfattande utställningen av Antony Gormleys konst, liksom ett urval av hans senare cementskulpturer, där kroppen är helt ingjuten.