William Kentridge

William Kentridge har med sina melankoliskt poetiska teckningar och animationer redan berört en stor konstpublik och hyllats såväl internationellt som i Sverige. På Malmö Konsthall visar han två av sina senaste och hittills största verk: Black Box / Chambre Noire (2005) och 7 Fragments for Georges Méliès & Journey to the Moon (2003). Presentationen är den största som konstnären gjort i Sverige och har tidigare visats på Moderna Museet i Stockholm, som även producerat den.

I William Kentridges (f. 1955 i Sydafrika) konst återkommer ständigt teman som historia och minne, etik och moral, skuld och försoning. Som uppvuxen i en vit välbärgad, bildad och regimkritisk judisk familj (hans far och farfar verkade som advokater i frågor mot apartheidregimen), befann han sig automatiskt i en situation där han å ena sidan var del av systemet och å andra sidan dess kritiker. Ett komplext förhållande som han bearbetar och speglar i sitt konstnärskap.

Titeln Black Box / Chambre Noire syftar på den svarta lådan i ett flygplan (som har till uppgift att registrera händelseförloppet vid en eventuell olycka), kamerans innandöme och det mörka biografrummet. Verket, som Kentridge kallar sorgearbete, är ursprungligen gjort på uppdrag av Deutsche Bank och Solomon R. Guggenheim Foundation och behandlar den tyska koloniseringen av nuvarande Namibia. Ett relativt bortglömt men mörkt kapitel. I en massaker 1904, som brukar räknas till förra seklets första folkmord, utplånade tyskarna nästintill en hel befolkning i området. Black Box / Chambre Noire är till stor del konstruerad på Skeppsholmen tillsammans med två svenska teatertekniker och består av en teater med två projektioner, sex stycken mekaniserade figurer och ett femtiotal teckningar.

7 Fragments for Georges Méliès & Journey to the Moon producerades 2003 på BAC i Visby och ingår nu i Moderna Museets samling. Titeln anspelar på den visionäre filmpionjären Georges Méliès och hans film om en månfärd från 1902. I verket – som består av åtta videoprojektioner – kombinerar Kentridge performance, film och animation som en hyllning till skapandet. Fragmenten är gjorda med till buds stående medel och enkla filmtrick. En espressokanna blir en rymdfarkost och ”teckningar”, gjorda av myror som kryper i rad efter ett mönster som konstnären bestämt åt dem med hjälp av sockerlösning, utgör stjärnhimlen. Kentridge känner en stark samhörighet med den hundra år äldre Méliès skaparlusta där konstnärsateljén, trots sina rumsliga och tekniska begränsningar, utgör en oändlighet av möjligheter. Med fantasi och fyndighet kan allt användas för att skildra en resa långt bort. Men samtidigt gestaltas en vånda inför det oskrivna bladet och Kentridge låter också ana en annan parallellberättelse. Drömmarna om att landa på månen är samma andas barn som koloniseringen av Afrika, med alla dess ambitioner att kartlägga den ”mörka kontinenten”, tygla den, ”upplysa den” och göra den till sin.

Originalmusiken till verken är skriven av Philip Miller.

7 Fragments for Georges Méliès & Journey to the Moon

7 Fragments for Georges Méliès & Journey to the Moon producerades 2003 på BAC (Baltic Art Center) i Visby och ingår i Moderna Museets samling. Verket består av nio projektioner i vilka Kentridge kombinerar performance, animation och film.

Verkets titel anspelar på den visionäre franske filmpionjären Georges Méliès och hans mest kända film från 1902 om en månfärd. Méliès levde ett liv präglat av illusioner och magi. 27 år gammal köpte han magikern Robert Houdinis teater i Paris och redan när filmen var helt ny som genre visade han rörliga bilder som en del av sina föreställningar. 1896 hade han börjat göra egen film och trots att han skötte produktionen mer eller mindre själv och med små medel i sin ateljé, skapade han för den tiden hisnande specialeffekter i en rasande fart – 1897 producerade han 78 filmer! Méliès filmskapande, i gränslandet till teater, påminner starkt om Kentridges sätt att likt en performancekonstnär röra sig fram och tillbaka mellan teckningen och kameran under arbetet med sina animationer. Man kan säga att de nio projektionerna är en hyllning till Méliès samtidigt som de bildar ett självreflexivt verk.

Projektionerna i 7 Fragments for Georges Méliès visar nämligen Kentridge själv, vankande av och an i sin ateljé – ibland lustfylld, ibland i vånda och i väntan på att något ska hända eller förlösas. I flera av fragmenten hotar verken att förfalla men tas ändå till vara och tillåts bli en del av skapelsen. Genomgående använder Kentridge det som finns nära till hands och filmerna präglas bitvis av en stumfilmslik humor – han regisserar till och med myror i ateljén. Allt tycks vara möjligt, vilket särskilt tydliggörs i en baklängessekvens där konstnärens verktyg tömmer ett papper på bläck och därmed fylls med potential inför det vita arket. I Journey to the Moon, den längre filmen och Kentridges version av Méliès film med samma namn, samlar han i sin tur upp trådarna ur fragmenten. Baklängessekvenserna får till exempel symbolisera viktlöshet, ett lakan blir fönstret på en rymdraket (vars innandöme således utgörs av ateljén), myrorna ”tecknar” stjärnhimlen där de kryper längs spår av sockerlösning och en av de havererade teckningarna utgör grunden till månlandskapet.

Att på det här sättet i sina verk relatera till det egna skapandet är något som är centralt i Kentridges hela konstnärskap. Redan genom den speciella animationsteknik han utvecklar i Drawings for Projection redovisar han öppet sin egen process. Själva idén bakom att filma teckningarna steg för steg var ursprungligen inte ens tänkt som ett verk, utan kom ur en ambition att dokumentera den konstnärliga processen och ett verks olika stadier. Kentridge har vid flera tillfällen berättat om upplevelsen av att en teckning börjar bra men efter hand kan förlora i fokus, bli tam, för överarbetad eller försiktig. Att ta bilder på teckningarna under arbetets gång var helt enkelt ett sätt att följa arbetet i ateljén, behålla den första impulsen och inte låta det lyckade och intressanta gå upp i rök eller ner i papperskorgen.

Men intresset för den egna skapelseprocessen är också av grundläggande mänsklig och existentiell karaktär. I förlängningen ställer hans förhållande till sina egna bilder frågor kring skapandet och processer överhuvudtaget. Att allting ständigt transformeras och omförhandlas i teckningarna påminner oss om möjligheter. Men om man har alla möjligheter att skapa vad som helst, hur gör man då dessa val? Suddandet och förändringarna i hans animationer kan visserligen ses som ett sätt att undvika valen, en tanke kan så tillåtas resa i flera riktningar samtidigt. Men även här finns en baksida – allting blir tillfälligt, glidande och osäkert.

Bakgrund

Utställningen följer upp William Kentridges deltagande i den på Moderna Museet nyss avslutade samlingsutställningen Africa Remix, i vilken han visade Johannesburg 2nd Greatest City after Paris. Det verket var en av William Kentridges första animerade kortfilmer och inledde serien Drawings for Projection som löpte likt en röd tråd genom hans samlade produktion, från 1989 till 2003. Tillsammans med hans arbete inom teatern – som scenograf och regissör – kan man säga att serien ligger till grund för de teman som utvecklas i 7 Fragments for Georges Méliès och Black Box / Chambre Noire. I synnerhet gällande skapandet som en ständig process och konstverket som en reflektion kring mänsklighet, minne och historia.

Redan i den första filmen började Kentridge utveckla vad som sedan dess blivit en karakteristisk del av hans arbete; att animera hela sekvenser utifrån ett enda pappersark. Genom att med en fast kamera registrera hur han tecknar, suddar, fortsätter att teckna och gradvis förändrar bilden framställer han de förvandlingsnummer och rörelser som blivit typiska för honom. Det hämningslösa associationsflödet som uppstår när någonting snabbt kan bli något annat påminner närmast om ett barns fantasi – det finns inga stopp i tankarna. Men tekniken har också en mer konceptuell betydelse. I varje ny bildruta ligger spåren från de tidigare kvar som sår eller minnen efter omvandlingar och förändringar, precis som nutiden bär med sig spår av vår historia och vi bär med oss våra erfarenheter.

I stora delar av Kentridges produktion präglas även ämnena av ett intresse för förändringsprocesser, nästan alltid med Sydafrika som utgångspunkt. De nio fiktiva berättelserna om Johannesburg i Drawings for Projection följer till exempel stadens reella samhällsutveckling med sina ytterligheter, många bottnar och öppna ändar. Men den geografiska förankringen låser aldrig verken till en specifik lokal kontext. Historierna fungerar som ramverk för att utforska allmänmänskliga tillstånd och betingelser (sorg, smärta, passion…) snarare än att propagera för en åsikt eller uppfordra en viss moral, vilket annars är så vanligt inom politiskt engagerad konst. Istället för auktoritär information är det bilden, den fysiska rörelsen, ljudet, tiden och dessa elements poesi som är Kentridges verktyg – och som leder till att vi förnimmer verken och reflekterar över det vi ser.