Sonic Youth etc.: Sensational fix

Utställningen SONIC YOUTH etc.: SENSATIONAL FIX fokuserar på det banbrytande experimentella gitarrbandet Sonic Youth och deras mångskiftande aktiviteter alltsedan bandet grundades 1981. Från första dagen har Sonic Youth utforskat och kartlagt okända kulturella områden, både kollektivt i bandet och som fyra individuella musiker, bildkonstnärer och kulturella entreprenörer, var och en med sina egna bindningar till och inom den internationella kulturscenen. Utställningen presenterar bandets samarbeten med bildkonstnärer, filmskapare, designers och musiker, och även en rad andra verk utvalda av bandet. I Sonic Youths tvärkulturella produktion och i besläktade verk av andra konstnärer i utställningen framträder en alternativ historieskrivning för den samtida kulturen, där teman som tonårsuppror, ungdomlig upptäckarglädje, genus, berömmelse, mode, sexualitet och religion utforskas.

Utställningen tar avstamp i ett brett urval av bandets föremål, utrustning och personliga grejer, som illustrerar deras omfattande och mångskiftande produktion och samarbeten med andra konstnärer. Samtidigt introduceras de teman som utforskas mer ingående i utställningens övriga delar. Bland det material som ställs ut finns förlagor till bandets skivomslag, ett urval av tidiga flyers, fanzines, affischer, texter av bandmedlemmarna och bandporträtt av fotografer som James Welling, Sofia Coppola och Richard Kern.

Under tidigt 1980-tal hade en alternativ scen uppstått i centrala New York, där musik och bildkonst var nära sammankopplade. Såväl punkens råa och rebelliska attityd som no wave-scenens atonala, våldsamma gitarrmusik kom att inspirera konstnärer som Richard Prince, Lee Ranaldo och Kim Gordon att själva börja spela i band. Alltsedan dess har Sonic Youth med framgång kombinerat en rebellisk punkattityd med experimentell musik och konceptkonst. Verk av konstnärer som var aktiva på New Yorks konstscen under sent 1970- och tidigt 1980-tal varvas i utställningen med verk av senare generationer konstnärer med en nära relation till bandet. Bland dessa finns Dan Graham, Vito Acconci, Tony Oursler, Cindy Sherman, John Miller, Christian Marclay, Jutta Koether, Isa Genzken, Tony Conrad, Reena Spaulings, Maya Miller och Rita Ackermann.

Under tidigt 1980-tal uppträdde Sonic Youth för första gången på USA:s västkust, där de träffade och lärde känna såväl musiker som bildkonstnärer. Västkustscenen under det sena 1960-talet är en viktig utgångspunkt för många av de där verksamma konstnärernas kreativa arbete, bland andra Mike Kelley, Todd Haynes, Dave Markey, Marnie Weber, Raymond Pettibon och Cameron Jamie. Dessa har låtit sig influeras av kontrasten mellan Hollywoods glamorösa värld, radikala teman som Charles Manson och det tidiga 1980-talets aggressiva kaliforniska hardcorepunk.

Bandets intresse för motkulturella rörelser som Beat-generationen och senare undergroundpoesirörelser ledde till att Thurston Moore började samla på blad, bildkonst och andra alternativa poesipublikationer av olika författare. I utställningen visas verk av Allen Ginsberg, William S. Burroughs och Ira Cohen tillsammans med verk av D.A. Levy, Joe Brainard, Gregory Corso och George Schneeman.

I en av Dan Graham specialdesignad paviljong presenteras slutligen Sonic Youths fullständiga musikproduktion, liveupptagningar av band från sent 1970-tal och tidigt 1980-tal inspelade av Graham samt sällsynta musikvideor med Sonic Youth och andra band från epoken.

SONIC YOUTH etc.: SENSATIONAL FIX beskriver gruppens 30 år av gränsöverskridande projekt, och följer de olika stegen i gruppens konstnärliga karriär som inspirerats av idealet om en värld utanför masskulturindustrins mittfåra. Utställningen har sammanställts av den nederländske curatorn Roland Groenenboom i nära samarbete med Sonic Youth. Den har producerats av LiFE i St. Nazaire och Museion i Bolzano, i samarbete med Kunstmuseum Düsseldorf och Malmö Konsthall.

En omfattande katalog har tagits fram av Roland Groenenboom i samarbete med Sonic Youth och har publicerats av Verlag der Buchhandlung Walter König, Museion och LiFE. Den finns tillgänglig på engelska. Utöver intervjuer, katalogtexter och arkivmaterial innehåller katalogen även två vinylsinglar, där bandmedlemmarna har fått en sida var till sitt förfogande.

Sonic Youth ger två konserter när de är här, onsdagen den 27 maj på Kulturbolaget i Malmö och torsdagen den 28 maj i Hässleholm. Den 9 juni släpps deras nya album, The Eternal.

Presentation av deltagande konstnärer:

Vito Acconci

Född 1940 i New York, USA, där han bor och arbetar

Vito Acconci kommer ursprungligen från den litterära världen och blir till en början främst känd för sin poesi. I slutet av 1960-talet befattar sig hans verk särskilt med självanalys och mellanmänskliga relationer och han finner genom detta fram till såväl performancekonst som film och video. Genom att använda sin egen kropp som material och uttrycksmedel låter han handling, rum och relationella mönster interagera. I mitten av 1970-talet vidgar Acconci sin metod alltmer, och inbegriper publiken i verken genom att uppmuntra dem till aktivt deltagande. Alltsedan mitten av 1980-talet koncentreras hans projekt främst kring arkitektur, landskapsarkitektur och möbeldesign, vilket 1988 leder till grundandet av arkitektgruppen Acconci Studio.

”Jag hade fått ett jobb genom Michael Shamberg, som sysslade med video, som fortfarande var något nytt i den scenen. Och han skulle göra ett videojobb åt Vito Acconci. Vi åkte till Brooklyn för att filma honom i sitt arbete. Jag visste inte vad det betydde. Jag hade överhuvudtaget ingen aning om vem Vito Acconci var. Jag hade ingen aning om vad Brooklyn var, för ingen åkte till Brooklyn. Dåförtiden bodde inga konstnärer i Brooklyn. Inga musiker. Men uppenbarligen bodde den här killen, Vito Acconci, där. (Ur Paul Sztulman/Christophe Wavelet, Conversation with Thurston Moore, Sonic Youth, Sensational Fix, Katalog, Walther König, Köln © 2008)

Rita Ackermann

Född 1968 i Budapest, Ungern, bor och arbetar i New York, USA

I Rita Ackermanns verk sammanförs musik, bildkonst och design. Hon uppträder som sångerska i Gothic Metal-bandet Angelblood, tecknar, målar och designar såväl mode som skateboards. I mitten av 1990-talet uppmärksammas hon för en rad verk med skissartade, knappt klädda, halvt oskyldiga, halvt förföriska flickor som motiv. Andra verk anknyter till romantikens måleri och sammansmälter mardrömslika och sagoaktiga teckningar och illustrationer från 1800-talet med mörka, surrealistiska och ofta våldsamma bildvärldar. Ackermanns konstnärliga uttrycksformer varierar alltså i lika stor grad som hennes tematik. Delvis med rena, exakta penseldrag, delvis i expressiv collageteknik behandlar hon historiska händelser, popkulturens undergång och andra konstnärers, författares, dansares eller musikers verk. Åtskilliga av hennes verk står att finna i Thurston Moores och Kim Gordons samling, och kunde beskådas på den av Kim Gordon sammanställda utställningen Kim’s bedroom år 2000.

Ericka Beckman

Född 1951, bor och arbetar i New York, USA

Den experimentella filmskaparen Ericka Beckman samlade sina första praktiska erfarenheter på filmområdet i mitten av 1970-talet, med den då innovativa tekniken Super 8 med ljudspår. Handlingen i hennes filmer verkar ofta kryptisk, men konstnären försöker på detta sätt gå till botten med främst psykologiska mönster och sociala situationer, som t ex rivalitet eller varseblivning, eller det som hon själv benämner ”koordinationen av självet i den fysiska världen”. Vid sidan av hennes frekventa filmskapande för olika no wave-gruppers performance har hon även skapat åtskilliga videoprojekt tillsammans med Mike Kelley.

Bob Bert

Bor och arbetar i Hoboken, New Jersey, USA

Den amerikanske trumslagaren Bob Bert kombinerar under 1980-talet det klassiska trumsetets klanger med ljudet av metallstycken han hittat i soporna. Mellan 1981 och 1985 är han medlem av Sonic Youth, men kort efter utgivningen av bandets tredje skiva, Bad Moon Rising, lämnar Bert bandet och spelar därefter i musikgrupper som Pussy Galore, Boss Hog, Bewitched, Action Swingers, Knoxville Girls, The International Shades och även Chrome Cranks, som han startar på 1990-talet. Mot slutet av 1990-talet grundar Bert tillsammans med sin fru, konstnären Linda Wolfe, BB Gun, en musiktidning som fokuserar på noiserock, punk och den alternativa scenen.

Dara Birnbaum

Född 1946 i New York, USA, där hon bor och arbetar

Den amerikanska videokonstnären Dara Birnbaum upptäcker i slutet av 1970-talet tv som konstnärligt medium. Genom att i sina videoverk rekonstruera och avkontextualisera moderna popstjärnor, reklaminslag, såpoperor, sportsändningar, talkshows osv., så ifrågasätter hon mass-medias bildvärldar, uttrycksformer och manipulativa förmåga. Damnation of Faust: Evocation är första delen i en trilogi i vilken Birnbaum genom Faustmyten försöker närma sig vår föreställning om förlorad oskuld. Med suddiga bilder, som påminner om minnen eller drömmar, utforskar konstnären möjligheterna att finna sig själv, och gränserna för detta, i konflikt med samhällets tvångsmekanismer. Evocation är ett montage av funnet filmmaterial som spelats in på en lekplats i Soho. Birnbaum konfronterar en vuxen kvinnas blick med bilder av barnsligt beteende. Det är kommunikation enbart med gester, utan ord, i vilken även åskådaren genom visuella effekter inbegrips.

Joe Brainard

Född 1942 i Salem, Arkansas, USA – avliden 1994

Konstnären och författaren Joe Brainard flyttar till New York i början av 1960-talet och rör sig snart i etablerade konst- och litteraturkretsar. Hans tidiga måleri, teckningar, collage och assemblage uppvisar inflytande från Jasper Johns, Andy Warhol och Joseph Cornell. Snart utvecklar han sin egen stil, som smälter samman det komiska med det lyriska, ofta på ett lekfullt sätt, och som återspeglar hans förkärlek för det ”oblygt vackra”. Hans verk uppstår ofta under amfetaminpåverkan. Vid sidan av sin passion för bildkonst skapar Brainard även teaterscenografi, kostymer till dans och balett, titelblad till diktsamlingar, tecknade serier och omslag till tidskrifter och skivor. Som författare skriver han memoarer, dagböcker och noveller. Även om han kallar sitt skrivande för ”ett verbalt-visuellt samarbete med mig själv” samarbetar han även med andra författare, som t ex Kenward Elmsie (The Camp, 1968). I början av 1980-talet avslutar han sin konstnärskarriär på grund av, som han säger, ”övermättnad” på konst och rädslan att han enbart ska komma att upprepa sig. Sonic Youth använder en av Brainards Flower Paintings till baksidan av omslaget till deras skiva NYC Ghosts and Flowers (2000).

Glenn Branca

Född 1948 i Harrisburg, Pennsylvania, USA, bor och arbetar i New York, USA

Den avantgardistiska kompositören och gitarristen Glenn Branca gör sina första musikaliska experiment i början av 1970-talet med sin teatergrupp Bastard Theater. Han blir känd för sina (o)ljudexperiment (Noise) med alternativt stämda eller medvetet snedstämda strängar. 1976 flyttar han till New York och spelar i en rad postpunk/no wave-band, bl a The Static och Theoretical Girls. I sina första symfonier för elgitarr och slagverk i början av 1980-talet kombinerar han dånande industrilarm med mikrotonala element. Särskilt i Symphony No. 3 Gloria reflekteras dessutom hans intresse för harmonilärans matematiska grunder och Dane Rudhyars, Hermann von Helmholtz och Harry Patchs idéer. Branca samarbetar under denna tid intensivt med musiker som bl a Lee Ranaldo och Thurston Moore från Sonic Youth, Page Hamilton från Helmet och medlemmar av gruppen Swans.

”När jag såg [Glenn Branca], så spelade han med sex gitarrister och en trummis. Jag tyckte att det var fenomenalt. … Det var en speciell klang. Sen fattade jag att han hade stämt varje gitarr i en enda ton, så det blev som ett enda stort ackord som kom ur de här sex förstärkarna. … Och han säger: ”Du vet, jag gör grejer med underlig stämning.” (Ur Paul Sztulman/Christophe Wavelet, Conversation with Thurston Moore, Sonic Youth, Sensational Fix, Katalog, Walther König, Köln © 2008)

William S. Burroughs

Född 1914 i St. Louis, Missouri, USA – avliden 1997 i Lawrence, Kansas, USA

Inspirerad av sina möten med Allen Ginsberg och Jack Kerouac skriver romanförfattaren, essäisten, samhällskritikern och målaren William S. Burroughs avantgardistiska verk som Junkie (1953), Soft Machine (1961) och Naked Lunch (1959). Många av hans böcker har delvis självbiografiska drag. Som en av de första företrädarna för beatnikrörelsen – en under 1950- och 1960-talen populär grupp av inflytelserika amerikanska författare som eftersträvade kulturell och samhällslig förnyelse – kommer han att prägla både popkulturen och litteraturen på ett bestående sätt. På skivan Goo ackompanjerar Sonic Youth en av hans läsningar. Omslaget till skivan NYC Ghosts and Flowers är i sin tur tillägnat Burroughs X-Ray Man.

John Cage

Född 1912 i Los Angeles, USA – avliden 1992 i New York, USA

John Milton Cage är med sina mer än 250 kompositioner, varav många ses som centrala verk inom den nya avantgardistiska musiken, en av 1900-talets mest inflytelserika tonsättare. Banbrytande är bl a hans verk 4’33”, ett stycke bestående av tre satser fullständig tystnad. Cages musik- och kompositionsteoretiska verk är även de av banbrytande betydelse, och påverkar fortfarande nya generationer tonsättare. Utöver detta verkar Cage inte bara som målare, han är även delaktig i skapandet av de första ”Happenings”, och dessutom en av de viktigaste initiativtagarna till Fluxusrörelsen På bandet Ciccone Youths enda skiva The Whitey Album (1988), ett samarbete mellan Sonic Youth-medlemmarna och Mike Watt från Minutemen, kan stycket Silence härledas till John Cage, en radioversion av hans 4’33”. Sonic Youth har även givit ut andra coverversioner av stycken ur Cage-kompositioner.

Merlin Carpenter

Född 1967 i Pembury, Storbritannien, bor och arbetar i London

Med sina arbeten bedriver Merlin Carpenter en sorts avmystifiering av konsten. Hans realistiska motiv är uppenbara och direkta, och kan läsas med ett mått humor. Hans särskilda intresse – inte bara som bildkonstnär, utan även som författare – rör spänningen mellan å ena sidan konstföremåls, statussymbolers och produkters glamorösa skönhet, och å den andra deras banalitet och avmystifiering. En avgörande roll inom denna diskurs spelar även frågan om konstnärens vedertagna ställning som skapare och upphovsman och förvandlingen av denna i det nuvarande konstsystemet.

The Club in The Shadow

[Jutta Koether] är väldigt viktig för mig. Hon är målare men hon gör musik också och sättet hon ser på konsthistorien, på olika målare, och för in det i sitt eget arbete är väldigt intressant. Det är mycket spännande att samarbeta med henne för det handlar inte om makt för henne. Det var fantastiskt när vi gjorde första utställningen av vårt samarbetsprojekt The Club in The Shadow 2003 på Kenny Schachters galleri. Vito Acconci hade formgivit galleriet i ett metallnätsystem som påminde om en åttiotalsklubb. Så vi bestämde oss för att skapa den här The Club in The Shadow och omvandla galleriet till en klubb … och vi hade tanken att det här skulle bli en konstklubb för folk som Martha Stewart och Calvin Klein, som köpte lägenheter där. Vi inredde galleriet med våra egna designsystem, vi hade en lounge på ovanvåningen och lite instrument uppställda som folk som kom in i teorin skulle kunna spela på, men för det mesta var det organiserade evenemang där, och det var fantastiskt. Folk kom bara och fyllde gränden och de satt där på byggplatsen och drack öl, för det var inte helt färdigt. Det är något visst med den atmosfären, när man har små performance … (Ur Paul Sztulman/Christophe Wavelet, Conversation with Kim Gordon, Sonic Youth, Sensational Fix, Katalog, Walther König, Köln © 2008)

Ira Cohen

Född 1935 i New York, USA, där han bor och arbetar
Ira Cohen är verksam inom många fält. Han arbetar som filmskapare, fotograf, utgivare av litterära tidskrifter som Gnaoua, och som författare av ”vild prosa” och poesi. Som uttalad dadaist och surrealist räknas Cohen till den så kallade beatnikrörelsen. William Burroughs and his Gilded Cobra 1966 och Jimi Hendrix 1966 är delar av hans legendariska fotoserie From the Mylar Chambers, som gjordes i början av 1960-talet. Till denna fotograferar han vänner och bekanta ur New Yorks konstscen i ett därtill skapat rum, som inretts med reflekterande, böjliga paneler av Mylar-plast. Bilderna verkar hypnotiskt, surrealistiskt och hallucinatoriskt och förvandlar traditionella porträtt till förvridna metamorfoser.

Loren Mazzacane Connors

Född 1949 i New Haven, Connecticut, USA
Musikern och gitarristen Loren Mazzacane Connors uppträder under åtskilliga namn, bl a Guitar Roberts, Loren Mazzacane, Loren Mattei och Loren Connors. Som tonsättare och improvisationsmusiker på akustisk och elektrisk gitarr har han givit ut över 50 skivor och samarbetat med många artister, som Jandek, Alan Licht, Thurston Moore, Keiji Haino, Jim O’Rourke, Smog och John Fahey. I sin musikaliska bana, som fört honom från bluesrock och experimentell jazz via noise och drone till mörk folkmusik, utvecklar han under 1980-talet en mindre improviserad stil inom den traditionella folkmusiken. 1991 ger Connors ut sin hittills mest kända skiva, Hell’s Kitchen Park.

Tony Conrad

Född 1940 i Concord, New Hampshire, USA

Tony Conrad är avantgarde-videokonstnär, experimentfilmare, musiker, kompositör, ljudkonstnär, författare och inom ramen för sin omfattande undervisningsverksamhet och sina böcker även en förmedlare av sina breda fackkunskaper. Som violinist hör Conrad till grundarna av Minimal Music-skolan, en musikalisk pendang till konstriktningen minimalism som uppstår på 1960-talet. Inspirerad av Jack Smith, pionjären inom undergroundfilmen i New York, och Beverly Grant, sin första fru, vänder han sig i mitten av 1960-talet mot filmens värld, och skapar 1966 The Flicker, ett av Structural Film-rörelsens centrala verk. Växling mellan mörka och ljusa eller färgade bilder med olika frekvens är ett vanligt förekommande stilgrepp i dessa experimentfilmer. Medan hans filmer främst befattar sig med varseblivningsrelaterade teman använder sig hans videoverk ofta av narrativa strukturer. Genom att alltsedan 1960-talet ha frångått alla formmässiga och modernistiska traditioner blir Conrad en central gestalt för många efterkommande videokonstnärer, som Tony Oursler och Mike Kelley. Filmens fysiska former och användningsområden ifrågasätts kritiskt och ironiskt i Conrads serie av ättiksinlagda filmer, Pickled E.K.

Sofia Coppola

Född 1971 i New York, USA, bor och arbetar i Paris, Frankrike

Sofia Coppola är dotter till filmmakarna Eleanor och Francis Ford Coppola. Med sin bakgrund inom måleri och fotografi har Coppola alltmer övergått till att regissera. Hennes debutfilm The Virgin Suicides, en filmatisering av Jeffrey Eugenides roman med samma namn, vinner 1999 flera internationella filmpriser. Hennes följande film Lost in Translation vinner 2003 en Oscar för bästa originalmanus och även Marie Antoinette firar 2006 internationella framgångar. Sofia Coppola, som dessutom är verksam som modedesigner, arbetar alltid tätt tillsammans med musikgrupper för sina filmer, som t ex Air och Phoenix. Hon har även samarbetat mycket med Sonic Youth och särskilt Kim Gordon, som även ställt ut verk av Coppola i utställningen Kim’s Bedroom i Eindhoven år 2000.

Gregory Corso

Född 1930 i New York, USA – avliden 2001, Robbinsdale, Minnesota, USA

Den amerikanske poeten Gregory Corso är en viktig företrädare för beatnikrörelsen. Inspirerad av den engelske poeten Percy Bysshe Shelley (1792-1822) börjar han mot slutet av 1940-talet att skriva egna dikter. I New York träffar han Allen Ginsberg, William S. Burroughs och Jack Kerouac, som tar upp honom i Beat-författarnas grupp.

Paula Court

Bor och arbetar i New York

Som New Yorks konstscens egen krönikeskrivare dokumenterar Paula Court under en tioårsperiod huvudfigurerna inom hip-hop, punk, no wave, frijazz, och den experimentella musiken. Andy Warhol, Africa Bambaata, Keith Haring, Patti Smith, John Cage, Liquid Liquid, Julian Schnabel, Madonna, Jean Michel Basquiat, Sonic Youth och många fler finns samlade i hennes bildserie New York Noise. Art and Music from the New York Underground 1977-88, som publicerades 2007 av Soul Jazz Records.

Tacita Dean

Född 1965 i Canterbury, Storbritannien, bor och arbetar i Berlin, Tyskland

Konstnären Tacita Dean riktar sin blick vid sidan av det som vi vanligen väljer att iaktta, och fokuserar istället närmast på till synes odramatiska historier, platser och epoker. Med film och fotografi som redskap fixerar hon sina motiv i komponerade eller fångade ögonblicksbilder. På så vis reflekterar hon inte bara synliggörandets process utan även försvinnandets. I Merce Cunningham. First Performance of STILLNESS in Three Movements to John Cage’s Composition 4’33” with Trevor Carlson, New York City, 28 April 2007 filmar Tacita Dean den legendariske koreografen och dansaren Merce Cunningham under uppförandet av hans koreografi till stycket 4’33” av John Cage. Kameran fixerar Cunningham, som sitter på en stol, och dennes ansiktsuttryck, gester och reaktioner på vad han ser. Scenens statik bryts enbart av Trevor Carlson, chefen för Merce Cunningham Dance Company, som med en enkel gest signalerar början av styckets tre olika satser.

Barbara Ess

Född 1948 i New York, USA , bor och arbetar i Elizaville, New York, USA

Konstnären Barbara Ess arbetar med experimentell videokonst, fotografi, performance och installationer. Hon skriver böcker och gör egen musik, bl a i bandet Y Pants och även kortare perioder tillsammans med Glenn Branca i The Static och Theoretical Girls. Under 1980-talet ger hon även ut den multimediala konsttidskriften JAA. Till sina bilder använder Ess gärna en enkel hålkamera, med vilken hon fångar motiv på gränsen till det förnimbara. Minnen, tankar, önskningar och känslor smälter samman och formar en bild av vår verklighet. På så vis får det sublima och omöjliga, begäret och saknaden, central betydelse i Barbara Ess verk.

John Fahey

Född 1939 i Takoma Park, Maryland, USA – avliden 2001 i Salem, Oregon, USA
Den amerikanske fingerspelsgitarristen, kompositören, musikvetaren och grundaren av skivetiketten Takoma Records (1959) John Aloysius Fahey träffar i början av 1950-talet sångaren och gitarristen Frank Hovingston, och inspirerad av detta möte köper han sin första gitarr. Under pseudonymen Blind Joe Death ger Fahey ut skivor, som får kännare att tro att de återupptäckt en bortglömd bluesmästare. Senare musikstycken är inte längre bluesinfluerade, utan hämtar inspiration från icke-västliga musikformer. Fahey experimenterar även med collage och arbetar tillsammans med avantgardebandet The Red Crayola. I mitten av 1970-talet leder en kreativ kris till existentiellt och ekonomiskt sammanbrott. Först när musiker som Sonic Youth och Jim O’Rourke på 1990-talet återupptäcker Faheys verk, ägnar han sig åter åt musiken, som nu dock är elektroniskt producerad och präglad av genrer som noise och industrial.

Marco Fusinato

Född 1964, bor och arbetar i Melbourne, Australien

Vid sidan av sitt monokroma måleri driver australiensaren Marco Fusinato tillsammans med sin konstnärskollega John Nixon sedan åtskilliga år även musikprojektet SOLVER. Deras praktiska erfarenheter på det visuella området kompletteras av det gemensamma intresset för punkmusik. Eftersom Fusinato bor i Melbourne och Nixon i Sydney går det inte att repetera på vanligt sätt. Idéerna till deras inspelningar uppstår därför mest över telefon och realiseras först senare, när de träffas. De musikaliska performance, som skapas på detta okonventionella vis, utkommer på etiketten FREEWAYSOUND och sätter särskilt fokus på element från rock och noise. Till SOLVERs projekt räknas även publikationen AXE, en regelbundet utkommande musiktidskrift. Några av Fusinatos senaste musikprojekt har kommit till i samarbete med Thurston Moore.

Isa Genzken

Född 1948 i Bad Oldesloe, Tyskland, bor och arbetar i Berlin, Tyskland

Isa Genzken arbetar med skulptur, fotografi, collageböcker och film. Hennes verk grundar sig i regel på kroppens agerande eller växelverkan mellan objekt och rum. Hennes konstnärliga vokabulär tolkar modernismen som en modell som gått förlorad och använder sig av ett stort urval av material som sträcker sig från köksredskap till urklipp ur böcker om konsthistoria. 1980 färdigställer Genzken en serie om tolv fotografier av kvinnoöron. Likt traditionella porträtt dominerar dessa sinnesorgan kompositionen och förvandlas till fetischer, frigjorda från varje kroppslig eller social kontext. För detta projekt hejdade Genzken människor på New Yorks gator, överöste dem med komplimanger för deras vackra öron, och bad om lov att få fotografera dem. Här rör det sig om en radikal form av Street Photography. Spegelytorna i Kinder Filmen I påminner om transparenta byggnadsfasader och innesluter reflektioner från utställningsrummet i ett kaotiskt mönster av collageelement. Avbildningar av klassiska konstverk, avrivna färgade tejpremsor, färgklickar och godisförpackningar överlappar varandra och bildar raster och linjära kompositioner.

Allen Ginsberg

Född 1926 i Paterson, New Jersey, USA – avliden 1997 i New York, USA

Liksom många andra av de författare och konstnärer som finns representerade på utställningen räknas även Allen Ginsberg till grundarna av beatnikrörelsen som uppstod i USA på 1950-talet. Hans vänsterpolitiska engagemang, hans buddistiska tro, hans judiska bakgrund, hans homosexualitet, som han tidigt avslöjar, och hans användning av psykedeliska droger är faktorer, som alla bidrar till hans verk. Ginsberg hänvisar själv till förebilder som William Blake (1757-1827), Walt Whitman (1819-1892) och framför allt William Carlos Williams (1883-1963). Ginsbergs mest kända dikt är Howl, vars språkliga stil ansågs vara obscen vid publiceringen 1956 och orsakade skandal. Dikten förbjöds och dess förläggare Lawrence Ferlinghetti anhölls vilket ledde till en viktig kampanj i kampen för politisk och konstnärlig frihet. Under 1970-talet tonsätter Ginsberg några av sina texter tillsammans med musikern Bob Dylan, som han därefter har ett livligt konstnärligt utbyte med.

”En av mina främsta grunder för att åka till New York var hela Beat Generation-rörelsen och många andra saker, som kom efter den och ur den – poeter, hippies, galna och inspirerande konstnärer. Velvet Underground och The Fugs, Jack Smith, Warhol – en hel litania av avkomlingar från den rörelsen. Vi var alla inne på litteratur såväl som film.” (Ur Paul Sztulman/Christophe Wavelet, Conversation with Lee Ranaldo, Sonic Youth, Sensational Fix, Katalog, Walther König, Köln © 2008)

Stefano Giovannini

Bor och arbetar i New York

Den italienske fotografen Stefano Giovannini, som även porträtterat andra band som Blonde Redhead, Chan Marshall och Peache,s fotograferar Sonic Youth under deras turné från Milano till Paris 1992. Att dokumentera betyder för Giovannini att föreviga det som annars skulle falla i glömska. Därmed tillskriver han det enskilda fotografiet liten betydelse, snarare är det den seriella mångfalden av människor och deras historier som intresserar honom.

”Idag stod vi bland romerska pelare från 300 e.Kr. Gammalt ställe. Milano … är allt jag fått se av Italien under den här resan och jag får nöja mig med tre dagar. Maten är ypperlig. … En lokal fotograf som heter Stefano har tagit sig an oss och visar oss stan. Det här stället är så långt bort från oss – hela tankesättet och förhållandet till LIVET är helt annorlunda.” (Ur Lee Ranaldo, Dirty Tour Diary 1993, Sonic Youth, Sensational Fix, Katalog, Walther König, Köln © 2008)

Tomoo Gokita

Född 1969 i Tokyo, Japan, där han bor och arbetar

Varje generation har sin egen uppgörelse med det figurativa. Även japanen Tomoo Gokita präglas av ett konceptuellt intresse av att förvrida det sköna, i spänningsfältet mellan abstraktion och realistiskt återgivande. När han väljer motiv låter han sig inspireras av musik, typografi, erotik och till och med amerikansk fribrottning. Gokita, som övergått från tusch- och kolteckningar till måleri, förvränger med sin pensel ansikten i otäcka svartvita porträtt till abstrakta maskinartade former, eller utplånar dem helt. Vid sidan av detta gör Gokita åtskilliga omslag till punkskivor, bland dessa finns ett aktuellt till skivan The Roadhouse Session, ett av Thurston Moores soloprojekt.

Jack Goldstein

Född 1945 i Montreal, Canada, bor och arbetar i Los Angeles, USA

Jack Goldsteins banbrytande utforskande av ljud, film och måleri under 1970- och 1980-talen har fått ett bestående inflytande på senare generationer amerikanska konstnärer. Av central betydelse för hans verk är popkultur och s.k. Appropriation art, som använder sig av mediabilder. Hans A Suite of Nine 7-inch Records with Sound Effects består av en färgglad serie vinylskivor med omslag.

Mark Gonzales

Född 1969 i Huntington Park, Kalifornien, USA

Mark Gonzales, även känd som The Gonz, är professionell skateboardåkare och konstnär. Han räknas som pionjär inom Street skateboarding, den populäraste formen av denna sport. Gonzales, som under 1980-talet utvecklar och etablerar nya ovanliga skateboardhopp, utlöser i början av 1990-talet en ny skateboardvåg med sin video Video Days. Samtidigt börjar han verka som konstnär. Han tecknar, målar och publicerar noveller. Hans verk hör till Kim Gordons och Thurston Moores samling.

Kim Gordon

Född 1953 i Rochester, New York, USA , bor och arbetar i Northampton, Massachusetts, USA

Kim Gordon är en amerikansk musiker, konstnär och curator. Under 1980-talet är hon verksam som gallerist och konstkritiker för den inflytelserika konsttidskriften Artforum. Vid sidan av detta är hon musikproducent, basist och med om att starta en rad rockband, som CKM, Free Kitten och Harry Crews. 1981 startar hon ett noiserock- och no wave-influerat rockband tillsammans med sin blivande make Thurston Moore och Lee Ranaldo, som kort senare blir Sonic Youth. Gordon, som genom sina texter snart blir en ledande figur inom den feministiska punkrörelsen, förblir konsten trogen vid sidan av sin musikkarriär. 1982 är hon curator för en utställning i White Columns Gallery i New York, där bl a de då fortfarande tämligen okända konstnärerna Mike Kelley och Tony Oursler medverkar. Inom ramen för Kim’s Bedroom i Eindhoven 2000 ställer Gordon ut verk av Jutta Koether, Rita Ackermann, Spike Jonze, Sofia Coppola och Raymond Pettibon tillsammans med sina egna verk. Gordon har även ett tätt samarbete med den amerikanske konstnären Dan Graham, vars inbjudan till att delta i en performance en gång ledde till att Gordon grundade sitt första band CKM och därigenom till hennes karriär som musiker.

”Jag gick på konstskola och tänkte bli konstnär, var särskilt influerad av popkonst och konceptkonst. Drog till N.Y. för att göra konst, men var mer intresserad av no wave-banden som spelade då. Då hade jag känslan att det vore intressantare att arbeta inom en subkultur, som snarare var orienterad mot populärkultur, än att göra konst som enbart kommenterade populärkulturen. Nu vet jag att jag gör samma sak, men jag tror, har känslan, att jag verkligen kan bidra till att direkt förändra populärkulturen. Jag tror verkligen att konsten har ett inflytande på populärkulturen, även om det bara handlar om en ytlig estetik, precis som subkulturer som undergroundmusiken kan utöva inflytande eller bli till en betydelsefull trend. … 1981 organiserade jag en utställning med skivomslag på White Columns. Mest konstnärer, några musiker. Jag gillar skivomslag med deras välkända format för publiken. Man tar dem i handen, de slits, man rullar jointar på dem. De bär bilder, som i reklamen, som inte alltid har något att göra med det faktiska innehållet.” (Ur Kim Gordon, “I went to art school”, Sonic Youth, Sensational Fix, Katalog, Walther König, Köln © 2008)

Dan Graham

Född 1942 i Urbana, Illinois, USA, bor och arbetar i New York, USA

Som konstnär och kulturhistoriker har Dan Graham under hela sin karriär stått i nära kontakt med New Yorks punk- och no wave-scen. Han skapar projekt som utforskar social interaktion i offentliga rum, subjektet och dess relation till sin omgivning. Därigenom ställer Graham frågor om konstverkens plats och tolkningen av dem i den kontext de befinner sig. Grahams psykologiska känsla för kommunikationens sociala funktion demonstreras främst av hans glaspaviljonger – två av de mest kända står på documenta 7 respektive på taket till Dia Center for the Arts i New York. Här har konstnären skapat en elementär och symbolisk form som sätter ljuset på rumsuppfattningen och dess uppdelning i insida och utsida. Arkitekturen blir till ett offentligt rum som åstadkommer såväl övervakning som isolering och därigenom analyserar användarnas och betraktarnas beteende. Sonic Pavilion for Punk Rock har skapats särskilt för utställningen av Dan Graham.

”Dan Graham träffade jag första gången hos Vito. Det var precis innan Kim dök upp på musikscenen. Jag minns hur jag gick dit och de satt i köket och pratade om punkskivor och grejer. De här konceptkonstnärerna pratade om punk! Jag häpnade! De här killarna var helskumma. Sen dök Kim upp och jag började umgås med Dan lite grand. Han var rätt fascinerande. Jag fick ett hum om hans konst, och jag fick ett hum om Vitos konst för det fanns böcker med deras verk.” (Ur Paul Sztulman/Christophe Wavelet, Conversation with Thurston Moore, Sonic Youth, Sensational Fix, Katalog, Walther König, Köln © 2008)

Rodney Graham

Född 1949 i Masqui, British Columbia, Canada, bor och arbetar i Vancouver, Canada

Rodney Graham åskådliggör i sina verk skikt av vardag och kulturhistoria. Som i det utställda verket rör sig hans konst ofta kring filmklichéer och välbekanta musikelement. Därvid spelar upprepning som formell och strukturell princip en central roll – inte bara i hans filmer, utan även i åtskilliga andra verk. Till Aberdeen tar Graham 1998 en rad fotografier i Kurt Cobains födelsehem. Dessa visas som en diabildspresentation ackompanjerad av egenkomponerade låtar till minne av Kurt Cobain.

Kim Gordon: ”Aberdeen var ett intressant projekt som du gjorde, när du åkte till Kurt Cobains hemstad Aberdeen och tog bilder. Det är en av de mest deprimerande städer jag någonsin varit i, men den är ganska typisk för vissa delar av västkusten, som uppe kring Crescent City i norra Kalifornien.
Rodney Graham: ”Jag åkte in till staden och åkte därifrån väldigt snabbt. Delvis på grund av vädret, det var riktigt dystert. Molnen skingrades och jag kunde ta foton i två timmar. Jag kände mig lite som en voyeur. Och alla dessa människor som tittade ut på mig genom sina persienner. Det var underligt. Det handlade om att jag började hålla på med musik och försökte göra demoinspelningar. Jag hade gjort fyrkanalsinspelningar av låtar hemma och tänkt på Cobain. Det blev en lo-fi presentation med diabilder och ljudband. (Kim Gordon intervjuar Rodney Graham, ur Bomb Magazine, nr 89, hösten 2004)

Matt Groening

Född 1954 i Portland, Oregon, USA

Matthew Abram Groening är skaparen av de tecknade tv-serierna The Simpsons och Futurama och serien Life in Hell. Under det tidiga 1980-talet arbetar han som musikjournalist och spelar koklocka i rockbandet Rock Bottom Remainders, en sammanslutning av kända serietecknare och författare som Stephen King, Dave Barry och Scott Turow. Med Simpsons som sänts av Fox Broadcasting Company alltsedan 1989 skapar Groening en av världens mest framgångsrika tecknade serier. Med över 400 producerade avsnitt under 20 år är det världens mest långlivade tecknade serie. Många Simpsons-avsnitt är fulla av anspelningar på och pikar mot den amerikanska vardagskulturen – en cynisk, ibland elak uppgörelse med ”The American Way of Life” och den amerikanska drömmens ideal. I avsnittet Homerpalooza dyker Sonic Youth upp bland rollfigurerna och de gör en egen ”grunge”-version av programmets avslutande signaturmelodi.

Brion Gysin

Född 1916 i Taplow House, Storbritannien – avliden 1986 i Paris, Frankrike

Den amerikanske författaren och målaren träffar under 1950-talet för första gången William S. Burroughs. 1958, vid en andra gemensam vistelse i Paris, inspirerar Brion Gysin beatpoeten till att, i likhet med honom själv, använda sig av cut up-teknik – en metod som inför slumpen och montaget i litteraturen och därigenom skapar helt nya möjligheter till textbearbetning. Liknande ansatser hade tidigare gjorts av Max Frisch och James Joyce. De bådas samarbete resulterar i publicerandet av Interzone , ett verk som utövar ett bestående inflytande på det amerikanska litteraturlandskapet. Gysin förfinar under årens lopp cut up-metoden och skapar med hjälp av ett datorprogram så kallade permutationsdikter – en diktform där en kort fras upprepas flera gånger och där ordens ordningsföljd varje gång växlar. Gysins dikter tar även formen av akustiska experiment som spelas in på band. Ett berömt exempel på detta är Pistol Poem från 1960 som sändes i radio av BBC, en följd av arrangerade pistolskott, som spelats in på olika avstånd.

Tim Hailand

Född 1965 i Buffalo, USA, bor och arbetar i New York, USA

Ett av Tim Hailands mest kända verk är en fotoserie med titeln Words. I likhet med det här utställda verket Believe (1999) visar fotoserien amerikanska landskap, ofta i ett melankoliskt ljus, genom vilka konstnären låter enstaka ord eller dikter flöda. Likt tankar som drar förbi blandar de sig med ögonblicksbilder av vardagsliv i en värld som ständigt befinner sig i rörelse. Believe finns i Leah Singers och Lee Ranaldos samling.

Grant Hart

Född 1961 i St. Paul, Minnesota, USA

Grant Hart är trumslagare, gitarrist och låtskrivare. 1979 startar han tillsammans med musikern Bob Mould och gitarristen Greg Norton det alternativa rock- och hardcorebandet Hüsker Dü. Efter gruppens upplösning mot slutet av 1980-talet startar Hart ett nytt band med namnet Nova Mob. 1989 släpps hans första solo-EP, 2541 och därefter följer åtskilliga soloalbum och samarbeten med Patti Smith, Charles Plymell och Philip Glass. Vid sidan av musiken är Hart även verksam som författare, inspirerad av William S. Burroughs.

Todd Haynes

Född 1961 i Los Angeles, USA

Den prisbelönta regissören, skådespelaren, författaren och producenten Todd Haynes spelar redan på1980-talet in framgångsrika, om än kontroversiella, kortfilmer, som t ex Karen Carpenter Story från 1987, inspelad med barbiedockor i rollerna. Kännetecknande för Haynes provokativa försök är inte bara hans undvikande av narrativa strukturer, utan även tabubelagda erotiska element, vilket gjort Haynes till föregångare till New Queer Cinema-rörelsen. 1990 producerar han videon Disappearer åt Sonic Youth, ett verk som harmonierar med bandets visuella och musikaliska experiment. Med sitt senaste projekt, Dylanbiografin I’m not there (2007) vinner han Juryns stora pris vid den 64:e filmfestivalen i Venedig.

Dick Higgins

Född 1938 i Cambridge, Storbritannien – avliden 1998 i Québec, Canada

Som många andra Fluxuskonstnärer studerar tonsättaren och poeten Dick Higgins komposition för John Cage. 1963 grundar han förlaget Something Else Press och publicerar betydande texter av konstnärer som Gertrude Stein, Emmett Williams, Claes Oldenburg, George Brecht och Daniel Spoerri. Hans dotter Hannah Higgins författar Fluxus Experience, ett verk som snart får central betydelse för Fluxusrörelsen. Dick Higgins publicerar de viktigaste grundtankarna i sin egen konstnärliga verksamhet 1965 i en essä med titeln Intermedia. Higgins är redan på 1960-talet entusiastisk inför datorn som konstnärligt verktyg och använder även dator i sitt eget arbete. Han publicerar åtskilliga verk, bland dessa en nyöversättning av De Imaginum, Signorum, Et Idearum Compositione av Giordano Bruno (1548-1600). Den gäller som en av de tidigaste texterna, som tar upp idén om multimedia.

Åke Hodell

Född 1919 i Stockholm, Sverige – avliden 2000

Låter sig ett maskingevärs klang omvandlas till musik? Den svenske författaren, kompositören och konstnären Åke Hodell genomför försöket i Strukturer III (1967), ett stycke som uteslutande består av krigsljud. Hodell, som i början av 1960-talet ansluter sig till en grupp som sysslar med avantgardistiska formexperiment, bryter med detta verk mot tabut att konstnärligt arbeta med våld och terror. Vid sidan av sina text-ljudkompositioner, producerar han radioteater, som den svenska konkreta poesins företrädare, och skriver böcker. Tematiskt återkommer han ständigt till olika former för politiskt våld och förtryck, som krig, terror och rasism som han behandlar på ett sarkastiskt och provokativt sätt. Hans verk finns i Kim Gordons och Thurston Moores samling.

Jenny Holzer

Född 1950 i Gallipolis, Ohio, USA, bor och arbetar i New York, USA

I centrum av den amerikanska konceptkonstnären Jenny Holzers verk befinner sig realiseringen av språk- och textbaserade projekt i offentliga rum i form av plakat, LED-ljusskyltar, parkbänkar, klistermärken, T-shirts och internetprojekt. Med de samhällskritiska texter och politiska budskap som Holzer alltsedan slutet av 1970-talet projicerar på t ex reklamtavlor, byggnadsväggar, rullband på flygplatser, floder och torg hejdar hon oss och får oss att stanna upp i vår av reklamtexter och optiska signaler präglade vardagsvärld. Med sina visuellt-verbala interventioner använder sig konstnären medvetet av medier som åskådarna är välbekanta med. Därmed är hennes verk av mediekritisk betydelse men utgör även en uppmaning att erkänna konstens nya kommunikationsformer. Holzers vänskap med Kim Gordon går tillbaka till Gordons tid som konststudent.

Tim Irwin

Tim Irwin är dokumentärfilmare. We Jam Econo – The Story of the Minutemen (2005) handlar om punkrockbandet Minutemen under det tidiga 1980-talet fram till deras tragiska slut 1985, när gitarristen D. Boon avlider i en olycka. Med en dynamisk blandning av nya intervjuer och arkivmaterial visar Irwin på punkpionjärernas typiska ”gör det själv”-anda. Bland klippen från senare tid finns samtal med Minutemen -medlemmar, som Mike Watt och George Hurley, men även med andra inflytelserika punkmusiker som Flea, Greg Ginn, Richard Hell, Ina MacKaye, Thurston Moore och Henry Rollins.

Cameron Jamie

Född 1969 i Los Angeles, USA, bor och arbetar i Paris, Frankrike

Den amerikanske multimedia- och performancekonstnären Cameron Jamie anses vara en exakt iakttagare av amerikansk och europeisk livsstil. Överdimensionerade förorter, ett liv i periferin, gigantiska shoppingcentra, rädslan för jordbävningar, moderna myter som Hollywood och amerikanska fribrottningsarenor utgör bara ett fåtal av hans motiv. I San Fernando Valley, Kalifornien, där han växte upp, börjar Jamie under tidigt 1990-tal utforska olika subkulturer och konstnärligt bearbeta de där boende människornas livsbetingelser och fantasier. I den formella tillämpningen av sitt studium använder han mediet dokumentärfilm. Jamies produktioner är kärva och råa, och verken är utan talad text. Istället sätter konstnären egenkomponerad musik till filmerna, och förstärker på så vis de enskilda bildernas verkan. Med kringmaterial som fotografier, teckningar och texter uppstår ett sorts totalkonstverk av stor intensitet.

Benjamin Katz

Född 1939 i Antwerpen, Belgien, bor och arbetar i Köln, Tyskland

Den belgiske fotografen Benjamin Katz har alltsedan grundandet av Berlingalleriet Werner & Katz år 1963 varit verksam som gallerist och anses vara en av den tyska konstscenens mest inflytelserika krönikörer och essäister. Sedan 1976 arbetar Katz som fri fotograf, han har åtskilliga gånger varit representerad på documenta i Kassel och undervisar sedan 2006 i fotografi på konstakademin i Düsseldorf. I flyktiga bildserier och porträtt dokumenterar han händelser och människor i konst- och kulturvärlden. Som i fallet med porträttet på Gerhard Richter, som visar honom i färd med att arbeta på en av sina stearinljustavlor, föredrar Katz att fånga sina konstnärsvänner och -kollegor i deras omedelbara sammanhang, det må vara i deras ateljé, vid en middagsbjudning, på en utställning eller under en performance.

Steve Keene

Född 1957 i Washington, USA, bor och arbetar i New York, USA

Målaren Steve Keenes konstnärliga koncept utvecklas under det tidiga 1990-talet och är starkt präglat av en nära förbindelse med kända musiker från den amerikanska independent-scenen. Typiskt för Keenes skapande är en produktion av ”multipler”, dvs. i Keenes fall bilder i en serie. Verken påminner om primitivt måleri och figurativt amerikanskt måleri från mitten av 1900-talet. Keene, som under några år själv var verksam som radio-DJ, formger även skivomslag, affischer och videoscenografi åt åtskilliga band som Pavement, Apples in Stereo, The Silver Jews, Dave Matthews Band, Soul Coughing och Merzbow.

Mike Kelley

Född 1954 i Detroit, Michigan, USA, bor och arbetar i Los Angeles, USA

I sina performance, teckningar och texter återkommer den amerikanske konstnären Mike Kelley alltid till det kusliga och fasansfulla. Kelley använder sig gärna av såväl kristen ikonografi, surrealism och psykoanalys som konceptkonst, hippierörelsen, skräpkultur, folklore och karikatyr. Kelley är särskilt intresserad av punk och konstnärer som Joseph Beuys (1921–1986), som ”uppfinner system”. Även dennes verk befattar sig med så kallade ”världsåskådningssystem” och de däri fångade människornas psykiska beroenden. Såväl masskulturella som subkulturella fenomen finns i hans intressesfär, och han reagerar på dessa med musik och text och föremål som kramdjur, dockor och textilier. Denna vardagliga ”tingens värld” som Kelley konstnärligt transformerar tar ofta upp minnen från tidig barndom och undermedvetna processer. I sina projekt arbetar Kelley ofta tätt tillsammans med andra konstnärer och musiker som Paul McCarthy, Jim Shaw, Tony Oursler och Sonic Youth. Omslaget till skivan Dirty är ett verk av Kelley.

Wavelet: ”När träffade du Mike Kelley?”
Gordon: ”Jag lämnade New York efter ett år, flyttade tillbaka till L.A. och hamnade på Otis Art Institute i ett år. Precis efter att jag tagit examen gick jag på en föreläsning på CalArts som Dan Graham höll. Min vän och lärare John Knight sa: ”Jaså, du ska flytta till New York, då måste du träffa Dan.” Han pratade alltid om Dan, så jag åkte dit och Mike Kelley var också där, och bråkade med Dan om punk mitt under föreläsningen. Så det var där jag träffade Mike och vi lärde känna varann. … Mike var inspirerad av Paul Thek som var en riktigt intressant konstnär som verkligen tog ut svängarna och skapade en hel atmosfär, precis som musik gör. Det är bättre än vilken arkitektur som helst på så vis för det är så fullständigt. Man tänker ju inte på beståndsdelarna om man lyssnar på en låt som man tycker riktigt mycket om, och Paul Thek gjorde ungefär det med sina miljöer. Jag tycker Mike gör så också. Han gör den där verkligt extrema groteska grejen. Det har illusionen av att vara personligt, men det handlar inte om honom. Jag gillar verkligen det med hans arbeten. De har en motorstadsestetik från Detroit.” (Ur Paul Sztulman/Christophe Wavelet, Conversation with Kim Gordon, Sonic Youth, Sensational Fix, Katalog, Walther König, Köln © 2008)

Richard Kern

Född 1954 i Ronoake Rapids, North Carolina, USA, bor och arbetar i New York, USA

Under 1980-talet blir regissören, författaren och fotografen Richard Kern en kultfigur på New Yorks underground- och fetischscen. Tabun och perversioner är de populäraste ämnena för Kerns verk, som ständigt söker en balansgång mellan oskuld och otukt. Trashiga kortfilmer, fotokopierade poesitidskrifter och hans första videor, bl a till Sonic Youths Death Valley ’69, uppstår under denna tid. I likhet med sin kollega Nick Zedd specialiserar sig Kern på radikalt och alternativt filmskapande, han visar sex och våld i sina filmer och anses snart som en av huvudaktörerna bakom lågbudgetgenren Cinema of Transgression. 1995 offentliggör han sitt första bildverk New York Girls, även detta en uppgörelse med befintliga tabun, som sexuell bondage och fetischism. Framför kameran placerar han sedan länge stjärnor och bildkonstnärer som postpunkdivan Lydia Lunch, David Wojnarowicz, Karen Finley, Rita Ackermann, författaren Geoff Nicholson och musiker som Sonic Youth, Butthole Surfers och Marilyn Manson. I dessa porträtt sätter Kern återigen ljuset på den komplexa och mörka sidan av den mänskliga tillvaron.

Sztulman & Wavelet: ”Hur var det med Richard Kern? Han gjorde ju musikvideon till Death Valley ’69 och sedan plockade ni upp ett av hans foton till omslaget till EVOL, er nästa skiva, och sedan ett till, till skivan Sister.
Lee Ranaldo: ”Han fanns i den mix av folk vi träffade under tidigt 80-tal. Han arbetade en del med film och var en del av den rörelse som sedan kom att kallas Cinema of Transgression, och de arbetade då i en kontext av New York-punk, väldigt slitna och panka, men gjorde ändå film.” (Ur Paul Sztulman/Christophe Wavelet, Conversation with Lee Ranaldo, Sonic Youth, Sensational Fix, Katalog, Walther König, Köln © 2008)

Jutta Koether

Född 1958 i Köln, Tyskland, bor och arbetar i New York, USA

Ofta ses Jutta Koether som en skarpsinnig teoretiker, ett feministiskt svar på 1980-talets Neue Wilde-rörelse, med företrädare som Martin Kippenberger, Sigmar Polke och Albert Oehlen. Själv ser hon sig främst som ”painter, performer, participant” (målare, aktör och deltagare). Hon verkar dessutom som musiker, skribent och kritiker och gav under 1980-talet ut musik- och popkulturtidskriften Spex. I kärnan av hennes konstnärskap ligger ett gränsöverskridande, som särskilt utforskar funktionerna hos verkliga och imaginära rum, och gärna kopplar måleriet till andra medier som film och musik. Genom att målinriktat och kontinuerligt utveckla en egen vokabulär, undandrar hon sig varje konsthistoriskt referenssystem och skapar samtidigt fritt ur berömda konstnärers bildskatt. Till sina ofta installationsartade och tätt iscensatta verk spelar Koether keyboards, läser egna och andras texter, talar och använder performance som verktyg för att föra samman musik, språk och bild till en helhet. Kännetecknande för hennes konstnärskap är även regelbundet samarbete med andra konstnärer, som t ex Kim Gordon och Thurston Moore från Sonic Youth och Steven Parrino.

Michael Lavine

Född 1963 i San Francisco, USA, bor och arbetar i New York, USA

Alltsedan slutet av 1980-talet porträtterar fotografen Michael Lavine stjärnor från New Yorks popkultur och musikscen. Under sitt arbete med dessa undergroundfigurer utvecklar Lavine sin karakteristiska stil: förvrängda perspektiv, starkt mättade färger och extrem exponering. Men det är inte bara de formella aspekterna, som ger Lavines bilder deras särskilda aura, utan även hans vänskap och nära relation till många av sina modeller.

D.A. Levy

Född 1942 – avliden 1968

Den amerikanske konstnären, poeten och förläggaren är under mitten av 1960-talet aktiv på Clevelands konstscen. 1966 blir Levy åtalad för att ha spridit obscena dikter till minderåriga. Efter att hans verk en kort tid senare blivit beslagtagna anordnas en läsning till stöd för honom vid vilken berömda namn som Allen Ginsberg, Tuli Kupferberg och The Fugs deltar. Levy, som vid 26 års ålder tar sitt liv, är känd för verk som North American Book of the Dead (1966), Cleveland Undercovers (1966) och Suburban Monastery Death Poem (1968). Utmärkande för flera av hans dikter är ett grepp som senare kommer att benämnas ”lexical poetry” – en avsiktlig användning av syntaktiska och ortografiska ”fel”, som åstadkommer mångtydigheter i texten.

George Maciunas

Född 1931 i Kaunas, Litauen – avliden 1978 i Boston, USA

George Maciunas är en av den på 1960-och 1970-talet populära Fluxusrörelsens centrala grundare, teoretiker och propagandister. Redan vid början av 1960-talet deltar han i tidiga happenings på New Yorks konstscen tillsammans med George Brecht, Al Hansen och Allan Kaprow. Från och med 1962 och in på 1970-talet arrangerar han Fluxusevenemang i Tyskland, tillsammans med bl a Joseph Beuys. Vid den av Maciunas 1963 organiserade Fluxusfestivalen Internationalen Festspielen neuester Musik deltar bl a Nam June Paik, Dick Higgins, Wolf Vostell, Emmett Williams och tonsättarna Karlheinz Stockhausen och John Cage. Maciunas talrika dokumentationer, samlingar och texter om Fluxuskonsten har fått stort inflytande.

”Fluxusfolket var en väsentlig beståndsdel av New Yorks kulturliv, en del av downtown- eller undergroundscenen. Cage har alltid setts som den här stora figuren alltsedan hans första stycken under 1940- och 1950-talen. När vi väl kom hit var han en åldrande statsman, en äldre herre, i par med Merce Cunningham, en annan gud inom 1900-talskonsten, vars verk jag älskar. Cage var väldigt viktig. Hans idéer och hans verk var så inflytelserika, på så många områden – att infoga slumpmässiga element, elektroniska element. Jag tror att samma kan sägas om Fluxusfolket. Fluxus var något vi lärde oss mer om med tiden. Det var inte en lika omedelbar influens. Men särskilt med folk som Maciunas boende här i New York, och Yoko Ono, så var man medveten om deras arbete.” (Ur Paul Sztulman/Christophe Wavelet, Conversation with Lee Ranaldo, Sonic Youth, Sensational Fix, Katalog, Walther König, Köln © 2008)

Christian Marclay

Född 1955 i San Rafael, Kalifornien, USA, bor och arbetar i New York, USA

Sedan slutet av 1970-talet utforskar konstnären och tonsättaren Christian Marclay strukturer inom ljud, fotografi, video och film. Påverkad av punken använder han vid sina installationer och performance LP-skivor och andra ljudbärare, som han med hjälp av mix- och scratchtekniker manipulerar, omformar eller till och med förstör för att skapa ändlösa loopar och andra ljudeffekter. Marclays installationer och skulpturer, som LP-skivor utan spår eller affischaktioner med tomma notblad, är andra exempel på hans iscensättande av ”De funna klangernas teater”. Guitar Drag spelade Marclay in i Texas år 2000 – just på den plats, där tre vita män två år tidigare hade bortfört och dödat afroamerikanen James Byrd genom att släpa honom efter en bil. I sin ljud- och videoinstallation kopplar Marclay samman musikaliska och sociala symboler – t ex dagens stadsjeepar och rockkonsertritualen att slå sönder gitarrer – med den rasistiska lynchlagens historia i USA.

Paul McCarthy

Född 1945 i Salt Lake City, Utah, USA, bor och arbetar i Los Angeles, USA

Alltsedan mitten av 1970-talet skapar Paul McCarthy aktioner och performance, ofta humoristiska, kring det perversa och groteska. I sina live- och videoperformance använder han sig sedan 1980-talet av automatiserade figurer, som han låter agera framför egenhändigt tillverkade kulisser. Genom deras mekaniska rörelsemönster befästs den performativa karaktären. Den handling som utspelas, mest råa och våldsamma situationer, spelas in och dokumenteras i fotografier. De parodierar auktoritetspersoner, familjerelationer och rigida uppfattningar om sexualitet. Effektfullt använd rekvisita, som ketchup och majonnäs ironiserar inte bara över amerikanska värderingar utan associerar även till blod och andra kroppsvätskor. Paul McCarthy är en av de mest inflytelserika konstnärerna på den amerikanska västkustens konstscen.

John Miller

Född 1954 i Cleveland, Ohio, USA, bor och arbetar i New York, USA och Berlin, Tyskland

Den amerikanske konstnären, författaren och gitarristen John Millers verk befattar sig främst med populär- och masskulturella stereotyper. Influerad av konceptkonst leker Miller i sina objekt och collage med illusion och verklighet. Även språket är ett centralt element i hans verk och han jonglerar såväl med utdrag ur konstrecensioner som med titlar på tv-serier och underhållningsprogram. Redan under slutet av 1970-talet börjar Miller och hans kritiska hållning att etablera sig på den internationella konstscenen. Vid den tiden börjar han även att spela tillsammans med Thurston Moore. Genom Miller lär Moore känna konstnärer som Mike Kelley och Tony Oursler.

Maya Miller

Bor och arbetar i New York, USA

Maya Miller är formgivare, illustratör och musiker. Hon formger skivomslag, T-shirts och affischer åt musiker och band i Brooklyn.

Thurston Moore

Född 1958 i Coral Gables, Florida, USA, bor och arbetar i Amherst, Massachusetts, USA

1981 startar sångaren och gitarristen Thurston Moore tillsammans med Lee Ranaldo och sin blivande fru Kim Gordon bandet Sonic Youth. I likhet med Ranaldo är även Moore dessförinnan medlem av den legendariska Glenn Branca Ensemble. De gitarrtekniker som de båda influeras av i ensemblen blir senare ett kännetecken för Sonic Youth. Hans experimentella gitarrspel går så långt att den extrema hanteringen av instrumenten frambringar ovanliga klangfärger och ljud. Ranaldo och Moore använder sig av upp till 50 gitarrer på sina konserter, många används bara i en enda låt. Vid sidan av Sonic Youth sysslar Thurston Moore även med andra projekt. Han ger ut instrumentella, noiseorienterade soloskivor, som Psychic Hearts (1995) och Trees Outside The Academy (2007) och gör även musik med Kim Gordon och Richard Hell under bandnamnen Mirror/Dash och Dim Star. Han har även genomfört ett stort antal samarbetsprojekt med andra musiker och band, bl a Lydia Lunch, DJ Spooky, William Hooker, Christian Marclay, Mike Watt, Loren Mazzacane Connors, Tom Surgal, William Winant, Nels Cline, Cock E.S.P., Daniel Castro, Chris Corsano och My Cat Is An Alien.

Wavelet: ”I vilken grad var du medveten om vikten av en befintlig konstscen, en specifikt New Yorksk konstscen?”
Moore: ”Jag visste att den existerade, men tänkte inte på den i jämförelse med andra städer. Jag hade inte varit i några andra städer. Jag hade ingen syn på världen. Jag hade inte rest ännu och New York var ett sånt universum i sig självt att jag inte tänkte utanför stans gränser. Jag kände till London, på grund av hela punkscenen. Men New Yorks konstscen? Jack Goldstein kom från CalArts och hela CalArts-scenen kom ju till New York. Robert Longo kom från Buffalo med Cindy Sherman. Det var ett stort inflöde från olika delar av USA. Sen kom Martin Kippenberger från Tyskland och umgicks med en del av no wave-folket. Jag kände ingen önskan att ta del av den scenen. För mig hände det inte alls förrän jag träffade Kim. Kim var i hög grad en del av den världen. Hon visste vad det handlade om. Hon hade gått på konsthögskola. Hon körde genom hela landet med Mike Kelley. Jag träffade henne precis när hon i någon mening flyttade till New York. … Och sen åkte vi genast till Europa (med Glenn Branca). Vi spelade alltid på någon av konstscenens träffpunkter och publiken som kom till Glenns konserter var från konstvärlden, som Gerhard Richter, Isa Genzken och andra. Och de hade utställningar här och där. Så jag fick åka till Europa och se Düsseldorf, osv. Folket. Allt detta fick jag se och jag var fortfarande bara en ung kille.” (Ur Paul Sztulman/Christophe Wavelet, Conversation with Thurston Moore, Sonic Youth, Sensational Fix, Katalog, Walther König, Köln © 2008)

Michael Morley

Född 1963 på Nya Zeeland. Bor och arbetar i Dunedin, Nya Zeeland

Den nyzeeländska konstnären och rock- och experimentmusikern Michael Morley börjar som sångare, gitarrist och vid laptopen i bandet Wreck Small Speakers On Expensive Stereos, senare spelar han i The Dead C och är även aktiv som soloartist. The Dead C eftersträvar, i motsats till samtida band som Sonic Youth, en ren klang och oförfalskade, improviserade, volymstarka toner, som spelas in utan teknisk manipulation. Bandet är präglat av den musikaliska inriktning som betecknas free noise, en blandning av frijazz och noise.

John Olson

Bor och arbetar i Detroit, USA

Redan som tonåring spelar John Olson i band och uppfinner elektroniska instrument. Tillsammans med Nathan Young och Aaron Dilloway och den gemensamma gruppen Wolf Eyes hör Olson till de mest bekanta företrädarna för en musikalisk inriktning, som man skulle kunna beskriva som ”lo-fi industrial”, att skapa en öronbedövande och komplex ljudvägg med enklast möjliga hemmasnickrade medel och gammal utrangerad utrustning. Sedan slutet av 90-talet ger Wolf Eyes ut sina ”gör det själv”-kompositioner på kassetter, CD-R-skivor och CD-skivor producerade av små indiebolag. Hösten 2004 utkommer Burned Mind på skivbolaget Sub Pop i Seattle, känt genom band som Nirvana och Mudhoney.

Roberto Opalio

Bor och arbetar i Turin, Italien

Tillsammans med sin bror Maurizio startar Roberto Opalio 1997 My Cat Is An Alien (MCIAA), vars livedebut sker som förband till Sonic Youth 1998. Med sina rena och improviserade bas- och gitarrklanger rör sig MCIAA inom postrock-genren, med internationella framgångar. Opalios mångsidiga konstnärliga uttryck inom områdena måleri, fotografi och film kommer till användning som audio-visuella performance vid bandets konserter.

Jim O’Rourke

Född 1969 i Chicago, USA, bor och arbetar i New York, USA

Experimentmusikern, musikproducenten och kortfilmsregissören Jim O’Rourkes musikskapande är påverkat av jazz, noiserock, gitarrock och klassisk musik. Vid sidan av de egna soloprojekten är O’Rourke verksam i en rad band och samarbetsprojekt, bl a var han mellan 2000 och 2005 medlem i Sonic Youth.

Tony Oursler

Född 1957 i New York, USA, där han bor och arbetar

Den amerikanske konstnären Tony Oursler har blivit känd för sina installationer i vilka han projicerar ansikten eller hela kroppar på föremål och förvandlar dessa till förvrängda, brölande, stönande eller stumma ”dockor”. I likhet med Dan Graham och Mike Kelley, med vilka han har det gemensamma bandet The Poetics, är Oursler en av de viktigaste företrädarna för kopplingen mellan punk och bildkonst under andra halvan av 1970-talet. Tillsammans med Kim Gordon och regissören Phil Morrison producerar han 2005 filmen Perfect Partner: Everything You Ever Wanted in a Car, i vilken den amerikanska passionen för bilar kritiseras. I det senare verket Sound Digressions in Seven Colours (2006) kombinerar Oursler video, musik och ljudeffekter. Verket visar sju projicerade videoloopar på 45 minuter var, där musiker oberoende av varandra improviserar på olika instrument.

Steven Parrino

Född 1958 – avliden 2005

Konstnären Steven Parrino, som mot slutet av 1970-talet först ägnar sig åt abstrakt konst och senare även vänder sig till minimalismen, fascineras av den av våld och anarki präglade outlaw-kulturen. Hans verk tar fasta på fenomen inom den amerikanska undergroundkulturen: tecknade serier, punk, no wave, garage- eller noiserock. Hans mörka, medvetet deformerade monokroma målningar (Black-Ops) anses vara reaktioner på idiotisk underhållning, aggression och anarki. Samma gäller för hans filmade performance, teckningar, gouacher och collage i material som motorlack, blod och glitter.

Raymond Pettibon

Född 1957 i Tucson, Arizona, USA, bor och arbetar i Los Angeles, USA

Som skildrare av punken och undergroundkulturen arbetar Raymond Pettibon med populära amerikanska myter. Inspirerad av tv och av B-filmer från Hollywood producerar han filmer och täcker hela väggar med serieliknande blad som i en kombination av text och bild visar till synes godtyckliga fragmentariska sammanställningar av hjältar och anti-hjältar från den amerikanska serietidningsindustrin. Raymond Pettibon blir känd för sina skivomslag åt punkbandet Black Flag och även för de handgjorda konstnärshäften, som sedan 1987 utkommer på det oberoende skivbolaget SST. 1990 formger han skivomslaget och cd-häftet till Sonic Youth-skivan Goo.

”Hon såg det inte som punkseriekonst. Hon ville träffa honom och prata med honom. Kim var förmodligen den första som skrev om Raymond Pettibon i ett konstsammanhang. Jag har glömt i vilken tidskrift det var, men det var långt innan han blev en etablerad gallerikonstnär. Så vi träffades nästa gång vi åkte till Kalifornien. Han var bror till killen som gav ut våra skivor på SST Records och en mycket intressant person. Vi började umgås med Raymond. Kim pratade med honom och de hade en konstnärlig dialog och hon i sin tur fick Mike Kelley att gilla honom. Vi kopplade ihop de två killarna och sen gjorde Raymond den där filmen med Mike Kelley.“ (Ur Paul Sztulman/Christophe Wavelet, Conversation with Thurston Moore, Sonic Youth, Sensational Fix, Katalog, Walther König, Köln © 2008)

”Vi kände alla till Raymond Pettibon men Thurston tyckte: ’Jag vill verkligen be honom göra nåt till den här skivan.’ Jag vet inte om Thurston först hade sett ett konstverk och gjort ett utkast eller om han frågade Raymond om han hade nåt, men normalt sett är vi alla involverade i den grad som verkar behövas. När man har varit i ett band i åratal får man känna sig för om hur mycket man ska engagera sig.” (Ur Paul Sztulman/Christophe Wavelet, Conversation with Steve Shelley, Sonic Youth, Sensational Fix, Katalog, Walther König, Köln © 2008)

Edwin Pouncey (alias Savage Pencil)

Född 1951 i Leeds, West Yorkshire, Storbritannien

Engelsmannen Edwin Pouncey arbetar under pseudonymen Savage Pencil som serietecknare och musikjournalist bl a för den engelska tidskriften WIRE. Hans bilder pryder skivomslag och affischer till band som Sonic Youth, Big Black, Bonnie ”Prince” Billy och The Fall. Teckningarna, grafiken och illustrationerna är som en blandning av psykedelia, popkonst och serier. Influerad av såväl amerikanska undergroundserier från 1960- och 1970-talen som punk, noise och black metal har han utvecklat en unik stil. Savage Pencil är medlem av bandet Pestrepeller, som i maj 2006 utkom med sin tredje skiva, en blandning av drone- och noiserock.

Richard Prince

Född 1949 i Kanalzonen, Panama, bor och arbetar i New York, USA

Richard Prince ägnar sig åt triviala amerikanska vardagsmyter. Med sina avfotograferade tidskriftsannonser som därefter efterbearbetats med avseende på utsnitt, färg och kornighet hör han till den s k ”Appropriation art”-skolan, en samtida uttrycksform i vilken konstnärerna kopierar och förändrar funnet material. Richard Prince öser ur en rik källa av möbelannonser, mode- och amatörfotografier, serier, bokomslag och verk av andra konstnärer. På samma gång välbekant och irriterande karikerar och analyserar hans verk bildernas makt.

”Det var samma sak med Dan Graham. Det fanns inget internet men jag fick reda på det. Jag såg på hans arbete och såg att det kom ur den här epoken av New York-minimalism och konceptkonst. Jag hade hört talas om konceptkonst men jag visste inte egentligen vad det var för något, vad det betydde. Kim visste såklart och jag pratade med henne om det. Jag var som en oslipad diamant för henne eftersom jag verkligen inte visste speciellt mycket, men jag lyckades fatta det mesta av det. Och jag blev verkligen mer intresserad av konstnärers arbete senare, men jag tog det mesta för givet. Richard Prince har blivit en så etablerad konstnär nu. Jag menar dåförtiden spelade han i Glenns band. Och när han hade utställning så stack vi dit och bara ”Tjena Richard, coolt!” … Jag är så förtjust i att träffa folk som Richard Prince, som också samlar på konstböcker och alla möjliga kortlivade grejor. För honom är det ett konstnärligt grepp. Det är en del av hans konstnärsliv att göra så, på något sätt. Och jag har alltid känt likadant. Jag gör det som ett kreativt grepp, på sätt och vis. Det har alltid funnits katalysatorer som satt igång mig i den ena eller andra riktningen. Att gräva ner mig i hela det litterära arkivet som jag har med undergroundpoesi och dylikt var ganska farligt, för det är ett så enormt fält, men jag blev verkligen fascinerad av det.” (Ur Paul Sztulman/Christophe Wavelet, Conversation with Thurston Moore, Sonic Youth, Sensational Fix, Katalog, Walther König, Köln © 2008)

Lee Ranaldo

Född 1956 i Glen Cove, Long Island, USA, bor och arbetar i New York, USA

Lee Ranaldo är inte bara gitarrist, sångare och ursprungsmedlem i Sonic Youth, utan verkar även som förläggare, poet och musikproducent. Vid sidan av de egna soloprojekten utarbetar han performance tillsammans med sin fru, konstnären och filmmakaren Leah Singer. I dessa blandas film-, ljud- och språkelement och skapar improviserade effekter och synergier ur bild och ljud. Lee Ranaldo är berömd för sitt gitarrspel, som påverkats av hans samarbete med den avantgardistiska tonsättaren Glenn Branca. I likhet med sin bandkollega Thurston Moore spelar han på många olika gitarrer, som han stämmer om och manipulerar för att frambringa ovanliga klangfärger.

Gus Van Sant

Född 1952 i Louisville, Kentucky, USA, bor och arbetar i Portland, Oregon, USA

Gus Van Sant är en av de mest kända företrädarna för New Queer Cinema, en alternativ filmrörelse som uppstår i början av 1990-talet, parallellt med den oberoende filmens uppsving, och som bryter med sociala tabun och framförallt tematiserar homosexualitet. Vid sidan av sitt mångfacetterade arbete som filmproducent och regissör (bl a My Private Idaho, 1991, Good Will Hunting, 1997) är Gus Van Sant även verksam som fotograf och musiker. Tillsammans med William S. Burroughs skapar han 1991 ett kort film/litteratur-collage. Hans första långfilm var Mala Noche, baserad på en självbiografisk roman av Walter Curtis. 16-millimetersfilmen är en förtvivlad homosexuell kärlekshistoria. Den senare filmen Last Days handlar om Kurt Cobains sista dagar i livet. Kim Gordon spelar Cobains mor i filmen.

Wilhelm Sasnal

Född 1972 i Tarnów, Polen

Efter sin examen vid Krakows konstakademi ingår målaren Wilhelm Sasnal i konstnärsgruppen Ładnie (pol. ”snygg”) och ägnar sig där åt direkt avbildning av vardagliga föremål och traditionella klichéer i måleriet. På senare tid har Sasnal tematiskt fokuserat på den polska hållningen under förintelsen och låtit sig inspireras av 1970-talets amerikanska konstnärsgeneration och musik av independentband som t ex Sonic Youth. I The Band blandar sig Sasnal och tre av hans vänner med publiken vid en Sonic Youth-konsert och filmar uppträdandet ur varsitt perspektiv. De fyra filmerna projiceras utan ljudspår, varvid åskådaren bara kan göra sig en fragmentarisk bild av konserten. Sweat är ett plagg, som Sasnal bar under en Sonic Youth-konsert.

George Schneeman

Född 1934 i St. Paul, Minnesota, USA – avliden 2009 i New York

Under 1960-talet börjar målaren George Schneeman porträttera New Yorks unga författarscen. Harris Schiff, Ron Padgett, Ted Berrigan och Alice Notley är några av de poeter som han förevigar i tavlor, tryck, affischer och snabba teckningar. Hans återhållsamma bilder återger inte bara den dekadenta, melankoliska och äventyrliga stämningen bland New Yorks konstnärsbohemer under 1960- och 1970-talen utan visar även på Schneemans passion för italienskt freskomåleri. De collageserier i litet format som han under åratal arbetar parallellt med påminner med sina kraftiga popkonstfärger istället om tecknade serier från 1930- och 1940-talen.

Paul Sharits

Född 1943 i Denver, Colorado, USA – avliden 1993 i USA

Filmkonstnären och målaren Paul Sharits börjar arbeta med 16 mm-film under 1960-talet. Han anses vara en viktig representant för experimentfilmen som utforskar nya uttrycksformer, såväl tematiskt som filmtekniskt, bortom konventionella grepp och vanemässigt seende.

Jim Shaw

Född 1952 i Midland, Michigan, USA, bor och arbetar i New York och Los Angeles, USA

Den amerikanske konstnären Jim Shaw sammanför händelser i sitt eget liv med element ur drömmar och det undermedvetna. På stora, nästintill kulissartade bilder som upptar hela väggytor visar konstnären sina psykedeliska visioner av världens undergång, i vilka Mayagudar, nunnor, amerikanska presidenter, utomjordingar och superhjältar alla träffas. Kännetecknande för hans groteska och ofta tragikomiska verk är användningen av ”drömteckningar” och ”drömobjekt“, i vilka inte bara hans personliga drömmar utan även USA:s kollektiva drömmar och mardrömmar flödar samman.

Steve Shelley

Född 1963 i Midland, Michigan, USA

Den amerikanske trumslagaren Steve Shelley spelar först i punkbandet Crucifucks, innan han 1985 efterträder Bob Bert som fast medlem i Sonic Youth. 1993 grundar han dessutom det oberoende skivbolaget Smells Like Records och ger musikaliskt stöd till unga artister som Cat Power. Samma år producerar han Blonde Redheads debutskiva.

Sztulman: ”Var du konstintresserad redan innan du gick med i Sonic Youth?“
Shelley: ”Nej, jag kan inte påstå att jag hade något djupt känt konstintresse. En av de konstnärer jag tidigast kände till var Diane Arbus och vi ville alla använda hennes konst till en Crucifucks-skiva. Eftersom vi var från Michigan hade vi ingen aning om hur man skulle skaffa rättigheter att använda fotot på rätt sätt. Jag tror vi helt enkelt fotokopierade bilden och använde den till kassetter och flyers.” (Ur Paul Sztulman/Christophe Wavelet, Conversation with Steve Shelley, Sonic Youth, Sensational Fix, Katalog, Walther König, Köln © 2008)

Cindy Sherman

Född 1954 i Glen Ridge, New Jersey, USA

Cindy Shermans fotoserier består för det mesta av självporträtt i vilka konstnären iscensätter sig själv med inövade hållningar och gester, smink, peruker, proteser och kostymer. Bandbredden i hennes in i minsta detalj utstuderade lek med olika kvinnoroller omfattar alla åldrar, hudfärger, socialgrupper och konsthistoriska motiv. Även Untitled Film Stills (1977-1980), en serie på 69 numrerade svartvita fotografier, befattar sig med kvinnliga klichéer. Sherman uppträder här som blond skådespelerska i fiktiva filmscener minnande om b-filmer från 1940- och 1950-talet. Disasters (1985-1989) är däremot groteskt förvridna arrangemang av proteser, ruttnande livsmedel, kroppsutsöndringar, jord och avfall. I Super-8-filmen Doll Clothes framträder Cindy Sherman som en levande påklädningsdocka, som provar ett plagg efter ett annat. Filmen påminner i sin bildföljd om ett fotografiskt assemblage och ifrågasätter de av medierna präglade bilderna av kvinnlighet.

David Shrigley

Född 1968 i Macclesfield, Cheshire, Storbritannien, bor och arbetar i Glasgow, Storbritannien

Den brittiske konstnären David Shrigleys verk omfattar fotografier, teckningar och skulpturer. Pessimismen i hans framställningar av sociala avgrunder bryts genom hans komiskt sarkastiska integrering av konst, kitsch och konventioner. Hans monotypier i stort format är, i motsats till hans serieartade svartvita teckningar, grällt färgglada. Shrigley samarbetar intensivt med åtskilliga musiker, som han förser med teckningar och låttexter. Hans samarbete med skivbolaget Tomlab som resulterade i boken Worried Noodles har givit stor återklang och lett till samverkan med artister och band som David Byrne, Franz Ferdinand, Hot Chip, Liars, Trans Am och TV On The Radio.

Leah Singer

Född 1962, bor och arbetar i New York, USA

Kanadensiskan Leah Singer är fotograf, filmmakare och konstnär. Tillsammans med sin make Lee Ranaldo uppför hon performance med modifierade projektorer, i vilka film-, språk-, och ljudelement blandas.

Michael Smith

Född 1951 i Chicago, USA, bor och arbetar i New York och Austin, USA

I många av sina verk framställer konstnären Michael Smith på ett ironiskt och tillspetsat sätt tv-komediernas utbredning och uppmärksammar betraktarna på massmediernas trivialisering. Konstnären använder sig av sitt tragikomiska alter ego ”Mike” och formar denne till en vardagshjälte som lägger krokben för sig själv.

Patti Smith

Född 1946 i Chicago, USA

Under slutet av 1960-talet publicerar den amerikanska konstnären, punkmusikern, och rockpoeten Patti Smith sina av Beat-författarna inspirerade dikter i tidskrifter som Rock och Creem. 1975 utkommer hennes första skiva, Horses, som hon spelar in tillsammans med den blivande gruppen Patti Smith Group. Bandet blir en förebild för den engelska och amerikanska punk- och new wave-rörelsen, och Patti Smith avancerar samtidigt till ikon för kvinnorörelsen. Musiken paras med hennes fritt associerade texter, som ger låtarna sin typiskt rebelliska, nervösa spänning. Efter att i början av 1980-talet ha dragit sig tillbaka från musikbranschen ger hon inte ut någon ny skiva förrän 1996 års Gone Again.

Robert Smithson

Född 1938 i New Jersey, USA – avliden 1973 i Tecovas Lake, USA

Robert Smithson blir på 1960- och 1970-talet en nyckelfigur inom minimalism och jordkonst. Jordkonsten kännetecknas av en romantisk, men också explicit samhällskritisk komponent. Många konstnärer inom rörelsen drar sig tillbaka till Nordamerikas avlägsna, vidsträckta naturområden med sina verk. De projekt som skapas rör och påverkar ofta själva naturen, som Smithsons Spiral Jetty (1970), och återspeglar grundläggande frågor om rum och tid genom sin förloppsartade tillblivelse.

”Han lever vidare som ett minne, hans verk når oss mest i termer av abstrakta tankar eller verk på museer. Hur många av dem som sett och uppskattat någon av hans ”icke-platser” har sporrats att verkligen besöka den ursprungliga platsen? Är det ens en relevant fråga? På något vis verkar de utställda verken även när man ser dem i verkligheten som abstraktioner, medan att besöka Broken Circle/Spiral Hill är en helt annan upplevelse. En andlig återförening. En bekräftelse på det kända och det okända.” (Ur Lee Ranaldo, Visiting Robert Smithson’s Broken Circle/Spiral Hill, Emmen, Holland, Tour diaries 1983-85, Sonic Youth, Sensational Fix, Katalog, Walther König, Köln © 2008)

Sonic Youth

Bandet Sonic Youth som grundades i New York 1981 är en av de mest inflytelserika grupperna inom no wave/noiserock. Gruppen består av Thurston Moore (sång, gitarr), Kim Gordon (bas, gitarr, sång), Lee Ranaldo (sång, gitarr) och sedan 1985 Steve Shelley (trummor). Namnet Sonic Youth är en sammansättning av Big Youth, en reggaeartist från det sena 1970-talet och Sonic’s Rendezvous Band, ett tidigt punkband (1977-1979), som startades av gitarristen Fred ”Sonic” Smith. Sonic Youth är kända för sina experimentella, känslomässigt suggestiva klangvärldar, som ofta präglas av improvisation och höga anspråk instrumentellt och tekniskt. Genom sina ofta förekommande samarbeten med andra musiker visar bandets repertoar en mångfacetterad bredd. Utöver de enskilda medlemmarnas soloskivor driver Sonic Youth även en mångfald projekt med andra konstnärliga uttrycksformer än musikens. Nästan alla bandmedlemmar stödjer och producerar dessutom andra konstnärer och band.

Reena Spaulings

Bakom namnet Reena Spaulings döljer sig en av det internationella konstnärskollektivet Bernadette Corporation påhittad konstnär, romanförfattare, performer, musiker och gallerist. På senare tid har Reena Spaulings producerat en CD tillsammans med Rita Ackermann, Jutta Koether, Seth Price, Hanna Liden och Klara Liden. 2007 presenterar Galerie Reena Spaulings utställningen Dead Already med Kim Gordon och Jutta Koether som curators.

Sun Ra

Född 1914 i Birmingham, Alabama, USA – avliden 1993 i USA

Den avantgardistiska och experimentella jazzmusikern och kompositören Sun Ra, eg. Herman ”Sonny” Blount, blev legendarisk redan under sin livstid. Den omstridda och excentriska musikern ses av vissa som ett geni och av andra som en bisarr charlatan. Hans stora inflytande för att bana vägen för frijazzen är dock oomstridd. Särskilt under 1960-talet genomgår hans musik en kaotisk och experimentell fas, som både beatnikrörelsen och den senare psykedeliska musikrörelsen entusiastiskt tar till sig.

Kathy Temin

Född 1968 i Sydney, Australien

Populärkulturella och konsthistoriska händelser är den australiensiska konstnären Kathy Temins vanligaste teman. I serien My Kylie Collection (2001) undersöker hon musikens och popkulturens inflytande i utvecklingen av den personliga identiteten. Fascinerad av popsångerskan Kylie Minogue iscensätter Temin en dialog mellan musik och konst.

Dennis Tyfus

Född 1979 i Antwerpen, Belgien

Den belgiske konstnärens verk är inspirerade av gatukonst och graffiti, vidare spelar den engelska och amerikanska alternativa musikscenen en viktig roll. Hans hektiska teckningar är befolkade av varelser som framstår som plumpa, fulla och aggressiva. Tyfus hör till Antwerpens undergroundscen och är påverkad av punk- och konstnärsgrupper kring Rhode Island School of Design.

Alan Vega

Född 1948 i New York, USA

Tillsammans med Martin Rev bildar konstnären och sångaren Alan Vega no wave-duon Suicide i början av 1970-talet. Han drar redan tidigt uppmärksamhet till sig med sina överdådigt iscensatta aggressiva scenframträdanden. Duon Suicide har haft en bestående inverkan på New York-scenen och har varit en förebild för så vitt skilda band som OMD, Primal Scream och The Chemical Brothers.

”Alan Vega hade en tantperuk på sig och vit pancake, och ett ärr, och stod på knäna och närapå grät fram ’Cherie, Cherie’, och då och då slog han sig själv med mikrofonen. Sen såg han på någon och om personen då vände sig bort och sade nåt till en vän så högg han tag i personens hår och skrek ’Ahhhhhh!’ rätt upp i ansiktet på honom eller henne. Vad jag tyckte? Jag vet inte. Jag satt där med en vän och tänkte: Herregud, det här är riktigt jävla sjukt. Han gick ut på borden och plockade upp någons glas och slängde drinken i ansiktet på dem. Sen slog han sönder glaset. En tjej jag känner hade vänt bort ansiktet och han gick dit och lindade mikrofonsladden runt halsen på henne och drog åt den ordentligt och skrek ’Ahhhhh! Ahhhhh!’. Det var för jävla otäckt och jag tror vi gick innan konserten var slut.” (Ur Paul Sztulman/Christophe Wavelet, Conversation with Thurston Moore, Sonic Youth, Sensational Fix, Katalog, Walther König, Köln © 2008)

Jeff Wall

Född 1946 i Vancouver, Canada, där han bor och arbetar

Kännetecknande för den kanadensiske fotografen och konsthistorikern Jeff Walls bilder är det minutiösa iscensättandet av en helt alldaglig scen i vilken konstnären ofta för in surrealistiska eller störande element. Hans tydligt narrativa eller, som är fallet med Burrow (2004), pseudo-dokumentära fotografier är ofta inspirerade av litterära verk, historiska målningar eller andra konstverk. Många verk skänker Wall en filmisk karaktär, genom att montera in dem i stora ljusskyltar. Sonic Youth använder 2007 verket The Destroyed Room (1978) som omslag till sin skiva med samma namn.

Mike Watt

Född 1957 i Portsmouth, Virginia, USA

Mike Watt är basist, låtskrivare, radiopratare och producent. Punkbandet Minutemen, som startades av Watt under det sena 1970-talet, anses ha banat vägen för hardcore-genren och var en föregångare inom crossover. De har varaktigt kommit att påverka USA:s alternativa rockscen, Efter medlemmen D. Boons död startar Watt 1986 ett nytt band, fIREHOSE, som är verksamma fram till 1994. Som basist spelar Watt dessutom med olika kända band och musiker som The Stooges och Iggy Pop.

Marnie Weber

Född 1959 i Bridgeport, Connecticut, USA, bor och arbetar i Los Angeles, USA

Den amerikanska konstnären och musikern Marnie Webers mångsidiga verk täcker fotografi, skulptur, installationer, film, video och performancekonst. Hennes konstfullt sammansatta collage är mardrömslika och groteska. I dessa befolkar hybridvarelser mellan människa och djur mörka, täta landskap eller inre rum. En tyngdpunkt i hennes arbeten utgör kvinnofiguren, som hon återuppfinner som en blandning av mans-, kvinno- och djurkroppar. Hennes verk A Thousand Leaves pryder Sonic Youth-skivan med samma namn från 1998.

James Welling

Född 1951 i Hartford, Connecticut, USA, bor och arbetar i Los Angeles, USA

Fotografen James Welling använder sig av ett brett spektrum av fotografisk utrustning. Hans abstrakta kompositioner kan vara fotogram, traditionella silversaltskopior, polaroidbilder eller digitalt bearbetade kopior. Welling gamla digitala kameror och experimentkameror utan slutare och de enklaste material som hopknölad aluminiumfolie, skrynklade tyger eller bröddeg. I sin fotoserie med byggnader i Los Angeles från andra hälften av 1970-talet förbinder Welling den monumentala arkitekturen med fotografisk abstraktion. Fotografen lär känna Kim Gordon i Los Angeles 1978, innan hon flyttar till New York. Båda arbetar i Annina Nosei Gallery. Welling har gjort omslaget till Sonic Youth-skivan Bad Moon Rising.

Joshua White

Bor och arbetar i New York, USA

Producenten och multimediakonstnären Joshua White är känd för sina psykedeliska ljusshower, som han höll i det av promotorn Bill Graham grundade rockpalatset Fillmore East i slutet av 1960-talet. Med sitt effektfulla ”liquid light” utgör Whites shower en milstolpe inom multimedial ljuskonst. Han utvecklar scenshower för berömda artister som Jimi Hendrix och Janis Joplin och arbetar ofta tillsammans med andra konstnärer. Bland annat skapar han tillsammans med Michael Smith showen MUSCO: 1969-1994. Vid sidan av sitt konstnärliga arbete är White även verksam som producent och regissör för film och tv.

Christopher Wool

Född 1955 i Chicago, USA, bor och arbetar i New York, USA

Typiskt för målaren Christopher Woods verk är hans ständiga analys av form, linjer, färg, räckvidd, komposition och representation. Hans bilder åskådliggör inte ett konkret budskap, utan snarare det konstnärliga arbetets fysiska och intellektuella process. Alltsedan 1987 utforskar hans textbaserade verk språkets gränser och dess symboliska betydelse. Ordet som plastiskt material inom måleriet står alltid i kontrast till ordet som språklig enhet. Ett av hans centrala teman är det osägbara, språkets ständiga misslyckande. Mellan 1994 och 1995 förverkligar Wool en serie nattfotografier med titeln East Broadway Breakdown, döpt efter en gata på Lower East Side, det kvarter där han bor och arbetar. I likhet med hans målningar skapar även hans fotografier en mångtydig verklighet mellan det abstrakta och det föreställande. I samarbete med Sonic Youth skapar konstnären omslaget till skivan Rather Ripped (2006).

Shinya Yamamoto

Född 1978 i Kobe, Japan, bor och arbetar i Tokyo, Japan

”De flesta människor utgår omedvetet från att de även får höra en klang eller en ton, när de ser en bild”, säger Shinya Yamamoto och gör denna observation till en konstnärlig grundpelare i sina verk. Den japanska mediekonstnären skapar grafiska bildvärldar, som hon förser med klanger. Hennes största inspiration i arbetet är Internets outtömliga källa av bilder.

Nate Young

Född 1977

1996 startar experimentmusikern Nate Young Detroitbandet Wolf Eyes tillsammans med John Olson och Aaron Dilloway. Han genererar klanger vid datorn, som ges ut i minimala upplagor på skivbolaget Hanson. Wolf Eyes undviker branschens kommersiella miljö med kända producenter, skivbolag och klubbar och producerar istället på egen hand otaliga kassetter, singlar och samlingsskivor. Thurston Moore upptäcker bandet på en noiserockkonsert 2004 och tar med det på turné som förband.