Pablo Pijnappel

Pablo Pijnappel (f. 1979) arbetar med film och diabildsinstallationer. Han intresserar sig för hur vi minns och minnets relation till tid, platser och människor. Bild och ord ställs aldrig mot varandra i hans berättelser utan sammansmälter till en poetisk helhet. Han utgår medvetet från äldre analog teknik – super 8, 16 mm-film eller diabilder. Tekniker som i Pijnappels barndom användes för att dokumentera familjelivets höjdpunkter, tillfällen värda att minnas. Idag är dessa tekniker själva minnen från en svunnen tid, vilket ger ytterligare en dimension till hans verk.

Istället för att producera nya bilder återanvänder Pablo Pijnappel gärna andras. Varför göra nytt när bilderna redan finns? Tekniken påminner om det klassiska collagets och anspelar på tidens överflöd av bilder och filmer, där allt bara är en mustryckning bort. Han blandar material från populärkulturen och nytaget material med privata bilder och filmer, ofta hämtade från det egna familjearkivet. Det offentliga och det privata sammansmälter till en enda berättelse, på ett liknande sätt som Pijnappel låter bild och ord sammansmälta i sina verk.

Pablo Pijnappel gjorde sin första diabildsinstallation, Felicitas, 2005. Steget från film till diabilder är i grunden en fråga om hastighet. Ögat uppfattar inte diabilderna som rörliga bilder, utan stillbilder – fotografier – som en efter en matas fram. Det går så långsamt att vi hinner se mörkret mellan bilderna. Diabildsprojektorn tar oss tillbaka till filmens hjärta: den fotografiska bilden, som på ett magiskt sätt rymmer hela berättelsen genom att utelämna dess början och dess slut. Mörkret mellan diabilderna förstärker denna känsla och bjuder in oss att fylla på, att slutföra berättelsen. Minnets relation till verkligheten, som Pijnappel ofta återkommer till, tycks fungera på liknande sätt. Att minnas är att skapa en historia, en berättelse. Vår hjärna fyller ut, lägger till, drar ifrån, förstorar upp och förminskar.

I Fontenay-aux-Roses från 2010 förflyttas vi till Paris och bjuds på en resa genom 80 svartvita fotografier av gator, byggnader och människor – ett fullt Kodak Carousel diamagasin. Fotografierna är fyllda av atmosfär. Det är klassiska ögonblicksbilder tagna av olika fotografer. En röst ledsagar oss och berättar sin historia, sina minnen. Vi kan när som helst påbörja resan, varje bild är en början och varje bild är ett slut.

Staden Paris, med dess minnen och ekon, binder ihop bilderna i Fontenay-aux-Roses och fungerar som scenografi åt den historia som berättas. Fontenay-aux-Roses, som ligger i utkanten, visar sig vara den plats där berättaren är född. Pablo Pijnappel har liknat sina verk vid en kriminalteknisk undersökning. Vi letar efter detaljer, ledtrådar, både i berättelsen och i bilderna för att utröna vad som har skett. Vad är verklighet och vad är fiktion? Pijnappel är själv född i Paris och många av hans starkaste minnen kommer därifrån, trots att han lämnade staden i mycket unga år och flyttade till Brasilien.

Hur vi minns och vad vi minns är nära förknippat med vem vi är. Pablo Pijnappel gör oss uppmärksamma på att vi från tidig barndom formar våra minnen och att minnena formar oss. Det är en ömsesidig relation, där vi låter minnena registrera och bekräfta vår tid på jorden.

Pablo Pijnappel. Född i Paris 1979. Bor och arbetar i Rotterdam, Berlin och Rio de Janeiro. Utbildad i Amsterdam vid Gerrit Rietveld Academie (2002-2003) och Rijksakademie van Beeldende Kunsten (2006-2008). Har bl.a. ställt ut på São Paulo biennalen 2012; Ambach & Rice, Los Angeles (2012); Seventeen gallery, London (2012); galerie Juliette Jongma, Amsterdam (2011), gebauer, Berlin (2011), och Kadist Art Foundation, Paris (2008).

Verket Fontenay-aux-Roses har producerats med stöd från Prins Bernhard Cultuur och The Mondriaan Fonds.