Svartvit bild av den stora ljusa konsthallen tom.

Judith Hopf

 - 

Judith Hopf (f. 1969) intresserar sig för hur vår sociala miljö formar oss, påverkar oss och därmed i förlängningen utestänger oss från oss själva. I sina verk synliggör hon samhällets maktstrukturer, regler och konventioner, och visar på alternativ till våra invanda mönster.

Hon arbetar i många olika tekniker såsom film, skulptur, installation och performance. Ofta betonar hon kroppen – vår kontaktyta mot omvärlden – och hur vi med hjälp av kroppen förhåller oss till andra människor och objekt. Malmö Konsthall visar tre av hennes filmer och en installation.

Filmen Türen (Dörrar) gjorde Judith Hopf tillsammans med Henrik Olesen 2007. Scenariot med de många dörrarna som öppnas och stängs för tankarna till psykologin och det undermedvetna. Kameraföring och klipp hämtas från dokumentärfilmen. Resultatet är kaotiskt och utan någon logisk handling. Verket är en rekonstruktion av Luis Buñuels surrealistiska film Le Fantôme de la liberté (Frihetens fantom) från 1974.

I Zählen! (Räkna!) från 2008 använder hon en estetik som påminner om thrillerns, där vackra bilder och snygga klipp bygger upp spänningen. Men filmens innehåll bryter av mot förväntningarna. Hopfs filmer överraskar och man kan aldrig vara säker på vad som kommer att hända i nästa bildruta.

Huvudpersonen i Zählen! är en häst, som tycks vara duktig i matematik. Människorna, här symboliserade av fyra clowner, sätter hästens kunskaper på prov. Varje gång svarar hästen rätt – den stampar fram det riktiga svaret. Vid sin sida har hästen sin domptör spelad av konstnären själv. Maktstrukturen är tydlig, men framställd med en stor portion humor. Humorn och det absurda är ett återkommande element hos Hopf för att tydligare synliggöra sociala strukturer. Samtidigt avväpnar det komiska oss, i leendet och skrattet finns något invant och tryggt.

Filmen bygger på en verklig häst, Hans, som i början av 1900-talet tränades i enkel matematik av den tyske matematikläraren Wilhelm von Osten. Hästen blev snabbt en sensation och hamnade på omslaget av New York Times. Till slut kom man fram till att hästen egentligen inte kunde räkna alls. Han bara läste av publikens förväntningar och reaktioner när han stampade, vilket fick honom att varje gång stoppa vid rätt tal. ”Kloke Hans-effekten” blev ett begrepp inom psykologin. Frågan är hur vanlig effekten är idag? I vårt samhälle? Inom konstvärlden?

I Judith Hopfs senaste film Some End of Things: The Conception of Youth från 2011 återkommer hon till den sociala miljöns utestängande karaktär. Ett ägg försöker ta sig fram och in i en modernistisk byggnad, men misslyckas. Ägget med sin runda form passar inte in i den fyrkantiga dörröppningen. Komiken drar åt det absurda och det är svårt att inte dra på munnen, men samtidigt inser man att de fysiska hinder som stoppar ägget i förlängningen också utestänger det socialt och kulturellt. Parallellen är tydlig. Idag har det sociala trycket ökat – vad gäller utseende, åsikter etc. Det har blivit ännu viktigare att visa upp de rätta sidorna av sig själv och sitt liv till exempel på facebook eller i det personliga mötet med andra.

Judith Hopfs verk skapar alltid en viss osäkerhet och ovisshet hos betraktaren, eftersom de inte följer den gängse normen utan snarare ifrågasätter och utmanar den. Vem har egentligen bestämt hur något ska se ut, tolkas och presenteras? Och hur påverkar de här ”reglerna” våra liv? Hopf vill öppna upp för nya och alternativa sätt för vårt möte med omvärlden och hon påvisar ständigt den dualism vi alla känner inombords mellan hur vi är utåt (vårt inlärda beteende) och vår sanna natur.

Judith Hopf bor och arbetar i Berlin. Hon är sedan 2008 professor vid konsthögskolan Städelschule, Frankfurt am Main.