John Coplans

 - 

John Coplans är född i London 1920, men flyttade 1960 till San Francisco och har sedan dess levt i USA. Hans karriär är mångfacetterad; lärare, målare, utställnings-kurator, museichef, konstkritiker och författare. 1962 var han med och grundade tidskriften Artforum, för vilken han 1971 blev chefredaktör.

1979 bestämde sig John Coplans för att ägna sig helt och hållet åt fotografi. Han ställde ut sina fotografiska verk för första gången 1981, men det var först efter ett antal år av experimenterande som han i mitten av 80-talet fann sin egen stil. Sedan 1984 har han koncentrerat sig på att fotografera sin egen kropp i en serie självporträtt. De svart-vita fotografierna förstorar han sedan upp till gigantiska mått, ibland upp till 3-4 meters höjd, vilket ytterligare ökar dess tyngd och genomslagskraft.

Dessa fotografier i kolossalformat, ofta uppdelade i sektioner, visar en mans åldrande, håriga kropp, alltid mot en neutral, vit bakgrund. Även om det är John Coplans egen kropp vi möter i de monumentala svart-vita fotografierna, är det inga självporträtt i traditionell bemärkelse, inte minst eftersom huvudet konsekvent utelämnats. Bilderna framstår istället som könlösa, allmängiltiga, ibland påminnande om djur eller landskap mer än en människokropp. Trots att Coplans poserar helt naken kan bilderna inte kallas erotiska i någon konventionell mening, hans kropp möter betraktaren som den är, inget är förskönat eller tillrättalagt. Varje spricka, varje missfärgning och ojämnhet i naglarna, varje födelsemärke, varje slapphet och veck i huden finns med. Det ligger något djupt mänskligt i detta. Det är också dessa ”skavanker” Coplans använder sig av när han leker fram oväntade figurer och associationer i sina bilder. Så blir t ex bröst och mage till ett ansikte där bröstvårtorna är ögon, naveln är mun och ett veck i den lösa huden är näsa. I en annan bild blir två fingrar placerade mellan Coplans lår till ett kvinnligt kön strax under hans eget.

Coplans fotografier är i vidaste bemärkelse universella och klassiska, de utstrålar både styrka och sårbarhet, stram symmetrisk komposition och lekfullhet, och väcker betraktarens fantasi på ett alldeles eget sätt.

De för tankarna till Michelangelo och Ruben, men Coplans finner även sina motsvarigheter i antikens och barockens skulptur och kanske framför allt i Auguste Rodins modellerande av minnesmärket över Balzac.