Porträtt av Anna Maria Maiolino framfer några av hennes svartvita grafiska målningar.

Anna Maria Maiolino

 - 

Anna Maria Maiolino arbetar med poesi, skulptur, performance, installation, fotografi, film och framför allt teckning. Den stora variationen av motiv, material och stil i hennes verk följer inte en linjär utveckling. Snarare skapar hon genom mångfalden i sina arbeten ett nät, där teman och stil flätas samman samtidigt som betydelser glider mellan verken. På så sätt återkommer temat för hennes första träsnitt och reliefer från mitten av 1960-talet – att koppla ihop vad som kommer in i och ut ur kroppen – i senare verk.

I filmen In-Out (Antropofagia) / In-Ut (Antropofagi) från 1973 förenas språk och kropp genom saliv, samtidigt som hon talar om den då rådande censuren och bristen på frihet. I hennes verk förekommer ofta anspelningar på den politiska situationen i Brasilien under åren av diktatur.

För Maiolino skapas jaget, subjektet, i relation till något annat och hennes verk rör sig mellan motsatser – in-ut, positivt-negativt, frånvaro-närvaro – som ständigt förändras och förenas på nytt. I sina teckningar från 1970-talet, som hon definierar som verk ”med” papper, inte ”på” papper, intresserar hon sig för det rum som inte är synligt, för det som finns bakom. Alltså skär hon, river och sliter sönder, för att sedan sy ihop eller sammanfoga pappersbitarna i olika lager. Hon införlivar på så sätt verkets baksida i ett försök att förena motsatsparen och utforska materialets kroppslighet. Maiolino använder papper som rum och kropp. I dessa arbeten tycks hålen anspela på de rum vi föreställer oss finns inom oss själva.

I sina serier låter Anna Maria Maiolino ofta arbetsprocessen och materialet bli en del av det färdiga verket. Hon har till denna utställning skapat installationer av obränd lera utifrån keramikens urformer: Little rolls och Little snakes (”Små rullar” respektive ”Små ormar”). Det är basala former – likadana, men samtidigt olika. De är direkt formade av enkla och upprepade handrörelser och påminner om livets rytm i vardagliga ting och oansenliga gester. Tillverkade av obränd lera är installationerna lika förgängliga som leran, som, när den en gång torkat, långsamt förvandlas till stoft.

Alltsedan 1990-talet har Maiolinos tecknings- och skulpturserier färdigställts genom en och samma arbetsmetod. Det handlar om öppna serier, pågående arbeten, där varje verk i likhet med levande organismer bär nästa verks blivande möjliga form inom sig. Vardagens gester, livets motsatser, sammansmältning med det andra (det som inte är jag), den sociala kroppen, olikheter och upprepningar, relationell subjektivitet – alla dessa teman och fler därtill kommer till uttryck hos Maiolino. Hennes verk kan i sin helhet ses som en växande ”rhizomatisk” struktur – en struktur där alla de skilda delarna är sammanbundna med varandra genom ett underjordiskt rotsystem. Resultatet är en värld i ständig förändring, beskriven av en kvinnlig röst.

Anna Maria Maiolino föddes 1942 i Scalea, Italien. Hon emigrerade med sin familj till Venezuela innan hon bosatte sig i Brasilien vid 18 års ålder. Hon deltog i den nykonkreta rörelsens olika evenemang och i utställningar tillsammans med Hélio Oiticica och Lygia Clark, men hon var mycket yngre och tillhörde aldrig gruppen. Denna rörelse, som förnyade brasiliansk konst, försökte förena konsten och livet. Konstverket skulle ”inte ses som ett objekt eller en maskin, utan närmast som en kropp, en organism”.

Separatutställningar omfattar bland annat Camden Arts Centre, London, Storbritannien (2010), Pinacoteca do Estado de São Paulo, Brasilien (2005), och The Drawing Center, New York, USA (2002). Hon har också deltagit i flera grupputställningar, som till exempel São Paulo-biennalen, Brasilien (2010, 1998 och 1994) och Sidneybiennalen, Australien (2008).

Utställningen är organiserad av Fundació Antoni Tàpies, Barcelona, och samproducerad av Centro Galego de Arte Contemporánea, Santiago de Compostela, och Malmö Konsthall.