Torrlägg Öresund 

Aleksandra Kucharskas dämpade teckningar undersöker de fysiska strukturer och atmosfärer som styr våra liv och frammanar olösta, nästan drömlika berättelser.

”Jag bär bilder inom mig; fragment från min barndom, vardag och drömmar, som ständigt återkommer och påminner mig om något som har varit och något som är. I drömmarna förflyttas jag till mina tidigare hem, tidigare land, tidigare ansikten, tidigare tid. Minnesbilderna är som en förnimmelse eller en doft som långsamt suddas ut. Ibland lyckas jag att ta tag i en liten detalj av en sak, stämning eller plats.

Bilderna blandas och omvandlas med nuet och skapar en ny historia. Ibland hittar jag enstaka ord i mina skissblock som följer efter mig och envisas, slåss om att få vara med. Orden tar sin form i en husfasad eller breder ut sig som en skugga i teckningen. Kanske är det därför jag återkommer till samma förnimmelser och minnesfragment för att försköna, ändra och återuppleva, förflytta och förflyttas.”

Dag Kewenter medverkar i utställningen med verket “410757864530 DEAD LANDLORDS” (2021), som presenterar en morbid bild av tillväxt.

”Verket utgår från en kritik av idealistisk utveckling. Jag var intresserad av skärningspunkten mellan konstruktion och destruktion, framsteg och förfall. Genom att appropriera en ceremoniell spade – ett objekt som vanligtvis förknippas med optimismen i nya utvecklingsprojekt – omkullkastar skulpturen den traditionella berättelsen om framsteg.

Valet att placera den i en kontext av begravningsriter flyttar fokus från firande till sorg. Denna omvändning berör idén om nekropolitik, där beslut om liv och död påverkas av maktdynamik och ofta speglar samhällelig försummelse eller våld. Istället för att gräva marken för nya strukturer kan spaden ses som ett redskap för att gräva fram resterna av det som gått förlorat.

Istället för att blicka framåt mot löften om utveckling uppmanar verket betraktaren att konfrontera konsekvenserna av sådana strävanden. Det lyfter fram vad som döljer sig under ytan: begravda förflutna och de ofta förbisedda mänskliga kostnaderna av framsteg.”

Hannibal Andersens pågående projekt ”The Abstract Expression of Privatization (Six Colour Marks)” undersöker färger som egendom, och hur företag gör anspråk på exklusiva rättigheter till färger och färgkombinationer, med fantasier om att äga det som tillhör ingen och alla.

“Mitt bidrag till Torrlägg Öresund utgår från en pågående undersökning av färger som egendom. Mer specifikt, färger som varumärken, även kallade ’färgvarumärken’. I dag kan företag nämligen kräva ensamrätt till användningen av färger genom att registrera dem som varumärken och på så sätt hindra andra från att använda dem.

Denna version av verket The Abstract Expression of Privatization består av sex färgvarumärken, som jag har målat direkt på fondväggen och de fristående pelarna i konsthallen. De utvalda färgerna har kapats av företag som är ledande inom ”fast furniture”, skogsbruk, global logistik, oljeutvinning samt energi för både maskiner och kroppar.

Kan man äga en färg? Vad blir nästa sak som underställs företagens privata äganderätt? Och vilka konsekvenser följer, om vi fortsätter att ignorera plundringen av allmänningarna?”

”Mina skulpturer har sin utgångspunkt i teorier om avhumanisering. Men de är också hyllningar, monument, till individer som förekommer i Herman Lundborgs bok Svenska folktyper från 1919. Det var migranter som hade kommit till Sverige och som blivit gripna och deporterade. Deras mugshots överlämnades till Lundborg, professor i det som idag betraktas som pseudovetenskapen rasbiologi, som använde dem som en varning mot ”rasblandning.”

Henriette Heise medverkar med tre verk. Här berättar hon om bakgrunden till två av dem “Drawer” och “Tissue Technology”.

”Fotografiet av den här specifika lådan tog jag när jag hade mitt första institutionella jobb som lektor vid Det Kongelige Danske Kunstakademi i Köpenhamn. På min första arbetsdag på det nya jobbet satt jag på mitt kontor (det första någonsin) och funderade över vad denna nya situation kunde innebära för en konstnär som levt det osäkra frilanslivet sedan examen. Som ett sätt att reflektera över den nya situationen tog jag en bild av skrivbordslådans insida. Det inåtvända perspektivet i denna bild är centralt för mitt arbete i stort. Jag tänker ofta på en kommentar av den amerikanske konstnären Gregg Bordowitz, som handlar om att inte ifrågasätta vad som generellt definierar politik, utan snarare vilka maktförhållanden och politiska strukturer som råder i rummet du befinner dig i.”

“I filmer och på TV står det alltid en ask med näsdukar redo i terapeutens rum – strategiskt placerad mellan terapeuten och klienten. Med sin välbekanta silhuett sticker näsduken upp ur asken, erbjuden för att torka bort tårar och snor. Näsdukarna framkallar de känslor de är tänkta att lindra. Och vi förstår att ett genombrott har skett när klienten sträcker sig efter asken: En näsduk drar upp nästa i ett oändligt flöde, där varje näsduk sömlöst stiger upp ur askens djup. “Tissue Technology” avslöjar mekanismerna bakom detta kretslopp. Precis som TV, film och andra skärmbaserade medier är näsduksasken ett verktyg för att manipulera känslor och samtidigt erbjuda omhändertagande. Ett virvlande maskineri, dolt i öppen dager på våra skärmar, nu blottat på en skärm nära dig.”

Ina Nians installation ”Black Noise #4” (2021–pågående) uppmärksammar Sveriges delaktighet i den transatlantiska slavhandeln och kolonialismen.

”Skåne har historiskt sett utgjort en grund för den svenska nazismen och den har än idag ett starkt fäste här. Jag är född och uppvuxen i Helsingborg, nu bosatt i Malmö, och mitt intresse för historia i mitt konstnärskap har präglats av det. Jag ser historien som en central del av hur vi förstår oss själva – även vår ohörda, osedda historia påverkar oss.

Järnhandeln har gjort Sverige till ett rikt land, men till ett högt pris för dem längst ner i kedjan. När Sverige under 1600-talet nådde framgång som tillverkare av det eftertraktade stångjärnet blev vi en central gestalt i den internationella järnhandeln, till den grad att det i historiska dokument refereras till det ”svenska monopolet”. Mycket av det svenska järnet köptes av Storbritannien, som använde det till allt från vardagsföremål till utrustning åt flottan som koloniserade Västafrika. Svenskt järns eftertraktade status innebar att det, under namnet ”voyagejärn”, skeppades längs den Västafrikanska kusten för att sedan bytas mot förslavade människor.

Jag vill gestalta den onämnda delen av historien, och vår likgiltighet inför den. Vatten blir ett sätt att illustrera motsägelsefullheten; under den släta, blanka vattenytan ligger järnet kvar, och rosten blir till blod.”

Jessica Olaussons konstnärskap iscensätter ett sammanflöde av till synes disparata ting som genererar en medvetenhet om komplexa berättelser spridda över tid och rum. I verket ”A Room Used to Gather”, platsbyggd på konsthallen, sammanför konstnären ett skåp, översvämningsbarriärer, ett elektroniskt votivljusställ, konstgjord aska och en uppsättning geografiska koordinater.

”Att som svensk bo i Köpenhamn innebär att alltid befinna sig i ett tillstånd av att vara mellan – ständigt mellan länder och kuster. Öresundsregionen är en plats formad av skiftande gränser, där spänningen mellan mänsklig ambition och naturens obändighet fortsätter utvecklas, kanske nu mer än någonsin. Jag tycker att dessa komplexa dynamiker är oändligt fascinerande, och det gör regionen till en mycket relevant kontext för mig att arbeta inom.

Jag tänker ofta på tjock luft – när dammpartiklar blir så täta att de blir synliga. Luft så tung att man skulle kunna skära den med en kniv. Eller grumligt vatten – vid ett tillfälle helt transparent, i nästa helt ogenomskinligt. I min praktik söker jag efter objekt, fenomen eller händelser som förkroppsligar denna typ av suddighet. Saker som finns mellan – både tydliga och molniga, uppenbart frånvarande men tätt närvarande, eller kanske i suspension. Att utforska dessa dualiteter är spännande för mig, att se hur de fungerar och cirkulerar som funktionella ting i världen.”

Kalle Brolin utforskar Skånes historia med utgångspunkt i ekologi, arbete och migration, och genom de två industrier som främst har drivit på regionens utveckling och historiskt format den: kolbrytning och sockerbetsodlingar.

”För tio år sedan flyttade jag tillbaka till Skåne, och har sedan dess arbetat med en serie videoverk som förbinder två regionala industrier, de skånska kolgruvorna och sockerbruken. Jag använder dessa som fallstudier för att göra bildkonst om allt som intresserar mig – ekonomiska system som en gnostisk koloss, rekuperering av upprorskultur, kolonisering av våra kärleksliv, historiens avtryck i omstridda gränsområden, och att läsa landskap som om de var poesi.

Verket Jag är kommen igen (2022–2024) är en tvåkanals videoinstallation där de två projektionerna möts i mitten och överlappar varandra. I den överexponerade mittdelen uppstår en port, en öppning, för de som porträtteras i videon. Grupper av instängda eller utestängda människor för vilka ett säsongsarbete på de skånska sockerbetsfälten blir en tillfällig möjlighet att passera gränser: proletariserade lantarbetare från Polen, patienter på Sankt Lars, beredskapsflickor, överlevare från förintelseläger, migrantarbetare under pandemin. Videon består av en lång rad visuella fotnoter till en berättelse som börjar med den parallella förflyttningen av tyska krigsförbrytare och Förintelseöverlevare till de skånska slott och herrgårdar där sockerbetor odlades”.

”Landscapes of Doubt är en serie verk som befinner sig någonstans mellan traditionellt landskapsmåleri, konceptuell skulptur och kommunikationsverktyg som anslagstavlor eller reklamskyltar. Verken undersöker ordet ”landskap” i dess många betydelser – som en fysisk plats, ett mentalt och politiskt landskap, och som en metafor för framtiden.

Kärnan i min praktik är en utforskning av förändring och den osäkerhet som förändring för med sig – inom oss själva, i naturen och i samhället. Denna känsla av instabilitet återspeglas i de målade landskapen, vars bildspråk medvetet förblir ofullständigt, med saknade pusselbitar som bjuder in betraktaren att fylla i tomrummen med sin egen fantasi, vilket gör varje möte personligt och ständigt föränderligt.

Verken är en del av en pågående serie som jag påbörjade 2018.”

Matilda Tjäders installation ”Live and Breathe” är ett platsspecifikt ljudverk vars material består av ljudinspelningar från konsthallens ventilationssystem, transformatorer och diverse elektroniska system, som upptagits under tider som konsthallen varit stängd för allmänheten. Materialet har därefter analyserats, omarbetats, amplifierats och komponerats till ett dynamiskt ljudverk för sex högtalare. ”Live and Breathe” är en amalgam av ljudvågor från de maskiner som opererar i bakgrunden av våra moderna byggnader och signaler från komplexa protokoll designade att passera obemärkt. Ljudverket rekonstruerar därmed protokollen genom att låta de inneboende frekvenser och toner framträda i ny skepnad.

“Live and Breathe är en fortsättning på mitt undersökande av platsers akustiska
identitet och karaktär. I samband med min soloutställning “spelling the wind without words” (Skånes konstförening, 2023) blev exempelvis den lokala vinden i Malmö protagonist och konstföreningens ventilationssystem dess medium.

Jag är uppvuxen två kilometer från brofästet i Malmö och såg som barn Öresundsbron byggas (och sjöng dessutom på invigningen av den med min skolklass). Då var bron en symbol för en ny horisont, men med tiden har jag kommit att ifrågasätta de narrativ och den marknadsföring som utgjorde identitetsskapandet kring Öresundsbron. Detta är något som jag och den danska konstnären Asta Lynge aktivt arbetat med i The Strait Trilogy – vår konstnärliga version av Nordic Noir-genren.”

Duon Sebastian Hedevang & Andreas Rønholt Schmidt undersöker de smutsigare aspekterna av Öresundsregionens historia. Innan moderna avloppssystem installerades på 1890-talet samlades mänskligt avfall in och formades till så kallade “slamkakor” som såldes som gödningsmedel. Detta mänskliga avfall samlades in av
“kjeltringer”, eller nattarbetare, en underkuvad arbetarkast som betraktades som laglösa, oberörbara och socialt utstötta. I utställningen har de arrangerat köksredskap i modernistisk stil, konditorivaror och kaffe på slamkakformar rekonstruerade utifrån ett arkivfotografi.

“Vårt samarbete tog form i ett gemensamt intresse för latrinens historia och infrastruktur. Arbetet växer fram ur en gemensamt utvunnen kunskapsbank om folklig själ och teknikens högmodiga lösningar. Det är som med blekmännen och Rigshospitalet i von Triers Riket – andligheten i folkliga gestalter som skär tvärs igenom vetenskapens rördragningar och materialprocesser. Med detta i sikte formger vi med konsthistoriska exempel som har paralleller till vårt tema: det latrinära.”

Silas Inoue undersöker i sitt konstnärskap klimat, ekosystem, ekologi och ekonomi, den kapitalistiska instrumentaliseringen av naturen, samt hur människans sociala former samspelar med och speglar biologiska system.

”Jag började arbeta med mögelorganismer efter att min tidigare källarstudio översvämmades på grund av ett kraftigt regn, vilket satte Köpenhamn ur spel och orsakade mögeltillväxt på några av mina förvarade verk. Nu tycker jag det är roligt att bjuda in mögelorganismer till kulturinstitutioner och samlarhem som en firad gäst istället för en oönskad inkräktare, som i verket Infrastructure. På framsidan av ett annat verk, Bond, avbildas en havsgudinna som ger efter för begäret hos olika varelser. Jag är intresserad av teman kring attraktion och att undersöka dynamiken i ekonomiskt beroende, hur de val och investeringar vi gör formar den värld vi skapar.”

Vibe Overgaard undersöker i sitt konstnärskap hur våra kroppar, vår rumsuppfattning, våra förbindelser till omvärlden och vår miljö står i ständig och nära relation till infrastruktur: de system på mikro- och makronivå genom vilka energi, varor, idéer, avfall, makt, människor och pengar transporteras.

“Verket Industrial Drifter är en skulptural hybrid mellan ett skepp och en industriell maskin. Formen utgår från mitt intresse för produktion, infrastruktur och ekonomiska kretslopp, vilket öppnar upp för att förstå den skandinaviska välfärden i ett globalt sammanhang. Tillväxtekonomin kan i en dansk-svensk välfärdskontext verka generativ, men är oupplösligt förknippad med klimatkris och social ojämlikhet, både lokalt och särskilt på global nivå. Vad betyder det för den skandinaviska självförståelsen att välståndet ofta betraktas som en lokal/nationell bedrift, när det bygger på global exploatering? I kontexten av utställningens tema valde jag skeppet som en symbol för den globala infrastrukturen. Öresund är både ur ett historiskt och nutida perspektiv definierat av skeppstrafik och handelsrutter: En sorts ekonomisk korridor in och ut ur Skandinavien, som varit en huvudväg i den hierarkiska uppdelningen av jordens resurser.”