Susana Solano

Den spanska skulpturkonsten har en mycket stark position i den internationella samtidskonsten. Efter de moderna pionjärerna Miró, Gonzales, Chillida och Navarro är Susana Solano en av de mest framträdande i en ny generation, dit man även ska räkna Lootz, Munoz, Schlosser och Plensa. Bland dessa är Susana Solano den kraftfullaste och mest konsekventa. Hennes karriär är kort och spikrak. Hon har deltagit i alla större internationella sammanhang: Biennalerna i Venedig, Münster, Sao Paolo och i Documenta i Kassel.

I Malmö visade Susana Solano verk från 1986-93. Det blev en utställning i symbios med konsthallens arkitektur, fantastiska ljus och ”råa” atmosfär. Susana Solano har valt stålet som sitt främsta arbetsmaterial. Hon behandlar det med utsökt skicklighet, kombinerar med andra metaller, men också med sten, glas och betong. Några skulpturer innehåller även fotografier. Hon gör bassänger och behållare, broar och barriärer. Vattnet är ett återkommande element.

Susana Solanos arbeten ingår inte bara i en minimalistisk tradition, de bryter också mot den, liksom de bryter mot både manliga och kvinnliga stereotyper och klichéer. Även när hennes skulpturer är fria verk, visade i de mest skiftande sammanhang, slås man av dess kroppslighet, dess platsbestämdhet och påtaglighet i rummet. Här finns samtidigt en tyngd och en ömtålighet, en skönhet som aldrig blir insmickrande, en lockelse samtidigt med ett bestämt avvisande, en tät mystik samtidigt med en förklarad genomskinlighet.

Ett av verken var skapat på plats speciellt för Malmö Konsthall: en el-ljusinstallation som blev en samtidig pendang till hennes deltagande i den internationella utställningen vid Biennalen i Venedig senare under sommaren.