Jacob Dahlgren / Katarina Löfström

 - 

Utställningen med Jacob Dahlgren och Katarina Löfström på Malmö Konsthall presenterar två separata konstnärskap. Men mellan deras verk sker det intressanta möten – estetiska, formella, innehållsmässiga – inte minst mellan det konkreta, det representativa och det abstrakta. Dahlgrens och Löfströms konst är i första hand inte teoretisk eller konceptuell utan visuell och emotionell. En central aspekt av utställningen är hur det till synes enkla, genom konstnärens transformering och vår perception (och fantasi) blir något sensuellt, poetiskt och betydelsefullt. Genom att skapa vad vi upplever som abstrakta bilder kopplar konstnärerna oss, å ena sidan, fria från den rena representationens begränsande bokstavlighet och möjliggör mångtydiga berättelser, och känslor, hos oss betraktare. Å andra sidan poängteras också det konkreta (material och form) samt det fragmentariskt representativa vilket är deras sätt att samtidigt framställa innehåll och skapa en utgångspunkt för vår läsning.

Jacob Dahlgren är målare och skulptör, men han arbetar i stort sett utan måleriets och skulpturens traditionella material. Hans abstrakta verk utgörs istället av ting som vi omges av i vår vardag. Det kan vara galgar, kaffekoppar, lampor eller som i utställningen på Malmö Konsthall, en rad olika material. Arrangerade: till exempel staplade på varandra förlorar delarna sin tänkta funktion, sitt ursprungliga värde, och blir delar av något helt nytt. De blir material att måla med, de blir färg och form som ligger till grund för spännande visuella upplevelser och en slags ”öppen” och demokratisk estetik vilken skruvar till våra invanda föreställningar. Genom att medvetet missförstå ett av Marcel Duchamps berömda resonemang kan vi utveckla (den möjligen provocerande) tanken om Jacob Dahlgrens verk på Malmö Konsthall som måleri. Duchamps enkla konstaterande: att även den mest komplicerade målning är uppbyggd av redan existerande material (och därmed är att betrakta som en ”readymade”) öppnar nämligen upp den logiska möjligheten att faktiskt kunna måla även med okonventionella former av färg – i princip med vad som helst. Men en svala gör ingen sommar och en disktrasa gör ingen målning. Överflödet är en förutsättning för att Dahlgrens måleriskt abstrakta strategi skall fungera. I Colour reading and contexture (2005) är det den absurda mängden material som skapar den koncentration och kompakthet som gör verket så visuellt intagande, sensuellt och formellt intressant.

Katarina Löfström arbetar med animerad video som relaterar till måleri och, i senare arbeten, även till teckning. I sina verk kombinerar hon det representativa och vardagliga med det abstrakta. Hang Ten Sunset (2000), ett av de två verk som visas på Malmö Konsthall, bär otvivelaktigt på arvet från modernismens ’färgfältsmåleri’ (colour field painting). Men Löfström leker också med en annan typ av kultur. Verket återkallar, med ledhjälp av dess titel, det glassiga 80-talet: ett surfarsamhälle iklätt tvärrandiga t-shirts på en strand vid en kitschig solnedgång. Att på detta sätt blanda det populärkulturella med konsthistoria och rent visuella, ibland hypnotiska, egenskaper är typiskt för hennes arbeten. I An Island (2004) är utgångspunkten i verket nöjesfältet Gröna Lund – i vardagen präglat av stress, stoj och stim men i Löfströms verk istället av ett meditativt lugn. Men det som mot bakgrund av dessa tankar och idéer är intressant är inte referenserna i sig – leken med historien, hyllningen (eller kritiken) – utan att hennes ”orena” (och inte ens helt nonfigurativa) verk på sätt och vis gör det som så många av modernismens abstrakta målare, genom sin purism, försökte åstadkomma – men bättre. Befriad från historia, teori och romantiseringen av Konsten förkroppsligar hon deras dröm om berättelser i ett abstrakt språk av färg och form, fri att uttrycka mystiska, spirituella krafter och känslor direkt. Katarina Löfström lyckas förvandla det dunkla till något tydligt, utan att för den skull göra det möjligt att förklara i ord.