Från Japan – A Cabinet of Signs

 - 

Med global kultursyn kan det japanska samhället tyckas lika västerländskt som det europeiska eller amerikanska, åtminstone om man rör sig i de stora stadsmiljöerna. Men de stora likheterna till trots är det en skillnad som är avgörande: kopplingen tillbaka till traditionella levnadsmönster och ritualer. En dualism som i västvärlden blivit en ohanterlig konflikt, att man inte kan leva i två världar samtidigt. I Japan tillhör det vardagen.

För de samtida japanska konstnärerna är naturen fortfarande en inspirationskälla. Naturen står i kontrast, men lika ofta i samklang, med civilisationen. I utställningen A Cabinet of Signs hanterades denna eviga motsats med en hisnande självklarhet. I de utsökta materialen, i den förfinade slutföringen och i de intensivt omtumlande uttrycken. Som besökare rörde man sig likt Alice i underlandet och ställdes ideligen inför nya, ”omöjliga” upplevelser.

I A Cabinet of Signs deltog åtta av tidens mest uppmärksammade yngre konstnärer i Japan: Emiko Kasahara visade fyra kalejdoskopiska spegelkabinett i porslin, marmor och metall. Konstnärsparet Kosugi + Ando gav oss i sin komplexa installation en högteknologisk upplevelse av människokroppens mekaniska funktioner. I en annan installation, i mörker, av Tatsuo Miyajima kom vi på elektronisk väg i närheten av naturens oändlighet. Yasumasa Morimura vände upp och ner på våra föreställningar om det individuella i konsten. Den viktorianska kvinnobilden var ett anslående exempel på det. Hitoshi Nomura ifrågasatte våra schablonuppfattningar om tid och rum och Shinro Ohtake erbjöd oss en myllrande värld i sitt hemlighetsfulla bibliotek. Hiroshi Sugimoto, slutligen, ställde oss inför museernas låtsasnatur och hos honom finns naturen, liksom hos alla de deltagande konstnärerna, ständigt med som en påtaglig, om än distanserad, fond.

Utställningen A Cabinet of Signs var ett samarbete mellan Tate Gallery i Liverpool, Whitechapel Art Gallery i London och Malmö Konsthall. Att kalla den en vandringsutställning är inte helt rätt, eftersom de deltagande konstnärernas personliga insatser och de mångskiftande konstverkens art gjorde att utställningen blev annorlunda från plats till plats.