Alberto Giacometti
29.10 1994 – 22.01 1995
Albert Giacometti var besatt av sökandet. Sökandet efter en livets gnista eller en sanningens kärna, någonting påtagligt innanför allt det oväsentliga, det som bara finns för att se förbi, skala bort eller tränga igenom.
”Skenet, ibland tror jag att jag skulle kunna fånga det, men sedan förlorar jag det igen , och det är Bara att börja om från början… Och det är det som får mig att fortsätta att arbeta och att skynda mig”.
Alberto Giacometti (1901-1966) tillhör med odiskutabel säkerhet de viktigaste konstnärerna i vår tid. Själv var han inte alltid lika säker på sin konst. Hans tvivel var näst intill självutplånande och den absoluta tomheten vankade ständigt som en hotfull följe slagare i hälarna på honom. I sitt oemotståndliga behov av att trots allt kommunicera, lämna ut och få tillbaka, drevs han vidare i sitt skapande. Ett skapande mot alla odds, som i upprinnelsen saknade både publik och kritiker, men som med tiden blivit ett av de konstnärskap som säger allra mest om vår tillvaro idag.
Utställningen i Malmö Konsthall gav en helhetsbild av Alberto Giacometti, med ett representativt urval av såväl hans måleri och teckningar som hans skulpturer, alltifrån de tidigaste surrealistiska verken och fram till de senare, så karakteristiska trådsmala bronsfigurerna. Bland långivarna fanns Kunsthaus Zürich, Lousiana Museum, Galerie Beyeler i Basel. Merparten av verken kom emellertid från Association Alberto et Annette Giacometti i Paris, alltså den samling som konstnären själv lämnade efter sig. Detta gjorde utställningen unik.
