Till Brancusi

När Malmö Konsthall återinvigdes 1994 efter en omfattande renovering, firades det med utställningen ”Till Brancusi”. Den var en hyllning till den rumänske skulptören Constantin Brancusi, vars vision av form, material och rumslighet haft en stor betydelse för den moderna skulpturen. Men utställningen var också en hyllning till själva konsthallen – Klas Anshelms arkitektur där ljuset, rymden och det småländska grangolvet stod i fokus efter att rummet frigjorts. Restaurang, reception, scen och bokhandel hade flyttats ut till en angränsande byggnad, och hallen trädde fram i sin helhet – ljus, öppen och obehindrad.

Fyra skulptörer bjöds in: Carl Andre, Miroslaw Balka, Richard Deacon och Ellsworth Kelly. De utgjorde en linje genom 1900-talet, där Brancusis berömda skulptur ”Den nyfödde II” från ca 1920 – inlånad från Moderna Museet – fungerade som startpunkt.

Alla fyra konstnärer var inspirerade av Brancusi, men med egna distinkta uttryck. Carl Andre, en minimalismens centrala gestalter, arbetade med råa material i serier och moduler, där enkelheten fick en poetisk laddning. Miroslaw Balka, den yngste i gruppen, skapade en platsspecifik installation som grep tag i rummets vertikala dimension genom att öppna upp golvet i ljusschaktet. Hans verk – präglat av kropp, minne och fysisk skörhet – fick en platsspecifik koppling i det ljusa och öppna rummet.

”Jag har svårt att tänka mig någon lika vacker utställningshall, åtminstone för den nya, samtida konsten.”

Konsthallschef Sune Nordgren i Kristianstadsbladet. 16.4 1994

Ellsworth Kellys fyra stålkonstruktioner ställde färg och form i exakt balans, där skulpturen närmade sig arkitekturen. Richard Deacons organiskt böljande former, sammansatta av separata element, spelade på idéer om tyngd, volym och rörelse. Kontrasten mellan dessa skulpturala uttryck – det strama och det rytmiska, det massiva och det luftiga – förstärkte utställningens dynamik.

”Till Brancusi” var inte bara en hyllning till en enskild konstnär och hans ateljé på Impasse Ronsin i Paris, utan också en reflektion över skulpturens och rummets förhållande till tid, ljus och liv.