Francisco Goya
17.12 2011 – 26.2 2012
Den spanske konstnären Francisco Goya (1746-1828) mest kända grafiska verk är Los Desastres de la Guerra, på svenska Krigets fasor, ett verk som fortfarande känns lika aktuellt. I dessa etsningar skildrades för första gången kriget utifrån civilbefolkningens lidande, helt utan förskönande omskrivningar. Vi möter obarmhärtigt krigets brutalitet och människans omänsklighet. Det är en brännande visuell rapport över ett barbariskt beteende, som sedan har återupprepats och som fortfarande pågår runt om i världen idag.
Francisco Goya börjar arbeta för det spanska hovet med att måla kartonger till gobelänger, för att så småningom bli hovmålare. Parallellt med sin karriär som porträttmålare utför han flera beställningsverk åt spanska kyrkan. Efter att ha varit svårt sjuk och sängliggande med dövhet som följd sker kring 1793 en förändring i Goyas sätt att arbeta. Han fortsätter med beställningsarbeten, men han börjar även arbeta med egna verk. I dessa verk får hans tankar och idéer komma till uttryck och hans stil blir friare och mer expressiv. År 1824 väljer han själv av politiska orsaker att flytta till Frankrike och fyra år senare dör han 82 år gammal.
Många konstnärer har under årens lopp påverkats och inspirerats av Krigets fasor. En av dem är Gerhard Nordström, vars verk kan upplevas samtidigt på Malmö Konsthall i en stor retrospektiv utställning.
Till Goyas mer personliga arbeten hör den grafiska serien Krigets fasor, som består av 80 [82] etsningar. Sviten gjordes mellan 1810-1820 och är fasansfulla illustrationer till det Spanska frihetskriget. Den franska armén invaderar Spanien 1808 och Napoleon tillsätter sin bror som kung av Spanien. Detta leder till uppror i Madrid och blir starten på frihetskriget, ett krig som förs med gerillaliknande metoder fram till 1814.
Krigets fasor publiceras först 1863, 35 år efter Goyas död. Anledningen förmodas vara att Goya inte vågade publicera bilderna – som ju då var politiskt sprängstoff – av rädsla för följderna. Bilderna kan delas upp i tre olika huvudmotiv: händelser från kriget (nr 1-47), hungersnöden i Madrid under Napoleons belägring av staden (nr 48-64) och kritiska kommentarer till den politiska situationen i Spanien (nr 65-80).
Händelserna från kriget berättas med en stark realism och en obarmhärtighet som är svår att värja sig mot, vilket förstärks av de korta kommentarer som är ingraverade vid bilderna, t ex ”Man kan inte se på detta” eller ”Detta är för mycket!”. Kommentarerna tros vara gjorda direkt efter Goyas egna anteckningar. Förmodligen har han själv bevittnat många av de fasansfulla scener han skildrar eller fått dem återberättade av vänner och bekanta.
Hungersnöden i Madrid 1811-1812, som brukar kallas för Año del Hambre, hungerns år, skördade över 20 000 människoliv. Madrids civilbefolkning led fruktansvärt under Napoleons långa belägring av staden. I Goyas skarpt tecknade ögonblicksscener får hungern ett ansikte. Den enskilda människan står hela tiden i centrum, inte det historiska händelseförloppet. Vi möter utmärglade människor, både levande och döda.
De sista etsningarna i serien handlar om Spaniens situation direkt efter kriget och är en svidande kritik av den maktkamp som följde mellan landets nya styre och kyrkan. Goya använder sig i sin satir av olika allegoriska scener och tar bland annat upp inkvisitionen och användandet av tortyr.
Den svartvita grafiken passade Francisco Goya och han var en mästare på att bygga upp bilden med skarpa konturlinjer i kombination med målerisk klärobskyr. Han lär ha sagt ”I konsten behövs ingen färg; jag ser bara ljus och skugga”. Goya gjorde alltid sina kopparplåtar utifrån teckningar och flera av originalteckningarna till Krigets fasor finns bevarade. Ofta, som i Krigets fasor, kombinerade han olika grafiska tekniker som linjeetsning, akvatint och gravyr.
Utställningen är ett samarbete med Norrköpings Konstmuseum.
