Sam Francis – Målningar 1947–1990

Sam Francis: Målningar 1947–1990 var en omfattande retrospektiv utställning som visade en av efterkrigstidens mest inflytelserika amerikanska konstnärer och följde hans utveckling genom ett långt och produktivt liv.

Sam Francis verk vittnade om hans tilltro till det abstrakta måleriets kraft och färgens förmåga att uttrycka djupt personliga erfarenheter. Han började måla under en tre år lång sjukhusvistelse i mitten av 1940-talet. Hela sitt vuxna liv förföljdes han av sjukdom, och gång på gång blev målandet en väg tillbaka till livet.

Hans målningar byggde på två grundelement: rum och färg. ”Färgen”, sade han själv, ”är för mig den verkliga substansen, utgångspunkten, som utesluter både teckning och kontur.” Redan på 1950-talet, i sitt hemland Kalifornien, började han lösa upp den föreställande bilden och förde sitt måleri mot en allt högre grad av abstraktion. Färger som svart, grått, rött och blått dominerade.

När Sam Francis kom till Paris 1950, påverkades han starkt av stadens ljus, så olikt det kaliforniska med sin blå himmel. Målningarna från de första åren i Paris genomströmmades av ett ”himmelskt vackert grått”, ett beslöjat ljus som formade rummet och rymden över staden till en vid kupol. Dimlika stråk och fläckar av färg låg som genomlysta ridåer av blomblad – aldrig helt vita, utan ljust röda, gröna, blå. Målningarna blev atmosfäriska och helt genomflutna av ljus. Hans fascination för ljus och rymd härrörde sannolikt från utbildningen till pilot under andra världskriget. I hans bilder kunde man få upplevelsen av att flyga – att stiga genom moln och glida genom en oberörbar verklighet som omgav allt.

Snart kom han i kontakt med Cézannes, van Goghs, Matisses och särskilt Bonnards måleri. Dessa möten styrde honom i en riktning mot ljuset och färgen. Han påverkades starkt av Monets sena näckrosmålningar – där färgen tycktes vara i ständig förändring. Vid mitten av 1950-talet drev han åter färgen till intensitet: rött, gult, svart och framför allt blått, med en lyskraft som påminde om medeltida katedralers glasfönster. Under det kommande decenniet skulle blått dominera hans allt större dukar.

Den vita färgen spelade en central roll i hans verk. Runt 1955 framträdde den som små öppningar eller revor mellan de färgintensiva partierna – inte som bakgrund, utan som en sammanhållande kraft. Det vita band färgfälten till en gardin som släpptes ned framför betraktaren och dolde ett rum som anades bortom färgen. Mot slutet av decenniet fick det vita ett allt större utrymme och tog en mer aktiv roll i bilden. De färgstarka fälten sprängdes och svävade i ett hav av ljus, genomkorsat av tunna, strömmande färglinjer. Rymden återupprättades – rummet blev förnimbart.

Efter två jordenruntresor bosatte han sig 1962 i Santa Monica, Los Angeles, men behöll sina ateljéer i Paris och Bern. Målningarna förändrades åter. Den vita färgen behöll sin dominans i serien Blue Balls, där tidigare kantiga färgfält ersattes av oregelbundet runda former som svävade i rummet och tonade ut i en oändlig vit rymd.

I mitten av 1960-talet flyttade han ut färgen mot dukens kanter – blått, gult, rött – där den bildade en tunn bård runt en jämnt vitmålad mitt. Den vita rymden, omsluten av färg, artikulerade rummets utsträckning mellan materien. Ljuset stod i centrum, upplöst i sina beståndsdelar.

På 1970-talet hämtade han inspiration från orientalisk mystik, men också från bysantinska mosaiker och romanska fresker där ljuset – det gudomliga – utgick från bildens mitt. Den vita färgen blev ett inre ljus och målningarnas mittpunkt, ofta formad som en fyrkant – en symbol för det vita som summan av alla färger.

I slutet av decenniet samlade han färgen i breda band som korsade bildytan diagonalt, vertikalt eller horisontellt. Ett nätverk bredde ut sig över duken, men rymden fanns kvar i det vita, som lyste genom det djupt röda, blåa och gröna.

Efter 1980 bröt Sam Francis upp de tidigare strukturerna. Med ett konstnärligt självförtroende byggt på decenniers arbete prövade han fritt olika material, skalor och tekniker. Han suddade ut gränserna för vad måleri kunde vara och nådde ett stadium där färgen – alltid för honom en förkroppsligad känsla – antog naturens egen substans och kraft.