Three Moral Tales

Utställningen “Three Moral Tales”, curaterad av franske curatorn François Piron, samlar konstnärerna Ana Jotta, Joëlle de La Casinière & Anne-Mie Van Kerckhoven. De tre konstnärerna använder sig av fabler och karikatyrer för att observera och kritisera grymheten i mänskliga relationer. De ”moraliska berättelser” som konstnärerna presenterar undersöker representationer av ondska och utmanar hierarkier, traditioner och den sociala ordningen.

Sedelärande berättelser

Den moraliska eller sedelärande berättelsen är en typ av litteratur som framför allt var populär under 1700-talet. Då var levnads- och handlingsmönster starkt bundna av stränga konventioner, vilka bestämde sociala roller och genrer. Men det tilltagande förnufts- och frihetstänkandet som var karakteristiskt för perioden började förändra etablerade mönster. Genom fabler och satirer uttryckte moraliska berättelser vassa, kritiska kommentarer om tidens sociala relationer och hierarkier, ofta med en extrem ironi och grymhet som i Jonathan Swifts eller Marquis de Sades berättelser.

Fabler och karikatyrer

Konstnärerna som bjudits in till utställningen “Three Moral Tales” skapar inte moralistiska verk, men verken får ändå en viss moralisk dimension genom att de framstår som kritiska allegorier. Joëlle de La Casinière, Ana Jotta och Anne-Mie Van Kerckhoven använder sig av fabler och karikatyrer för att observera och kritisera grymheten i mänskliga relationer. De ”moraliska berättelser” som de tre konstnärerna presenterar undersöker representationer av ondska och utmanar hierarkier, traditioner och den sociala ordningen. Därmed följer de även upp en viss anda hos det tidiga 1900-talets ikonoklastiska avantgarde-rörelser.

Tre egensinniga konstnärsskap

Joëlle de la Casinière från Frankrike, Ana Jotta från Portugal och flamländska Anne-Mie Van Kerckhoven har alla gemensamt att de inte brytt sig om trender inom samtidskonsten. De har under sina karriärer oförtröttligt kämpat för att undgå att kategoriseras eller placeras i fack. Istället har de följt sina egna vägar, undvikit mittfåran och vägrat låta sig påverkas av konstmarknadens och institutionernas olika svängningar. Ibland har de skapat alter egon eller på ett lekfullt sätt ändrat sina namn som en slags reaktion på den utbredda “varumärkifieringen” av konstnärer inom konstvärlden, och på den marginalisering som de påtvingats i egenskap av kvinnliga konstnärer. Paradoxalt nog har de genom denna marginalisering medvetet kunnat förhålla sig flexibla inför olika medier och stilar. De har anammat ett egensinnigt formspråk och haft den totala friheten som sin enda regel.

Till utställningen följer en publikation formgiven av Bureau Roman Seban. Den fungerar som ett sakregister, och sätter fokus på ett enskilt, tidigare opublicerat verk av varje konstnär.