Lars Fredrikson

Lars Fredrikson (1926–1997) är idag i stort sett okänd i Sverige, men var under 1960–70-talet banbrytande med sina experimentella undersökningar av rummet. Utställningen presenterar hans omfattande konstnärskap som inkluderar teckning, måleri, grafik och skulptur. Fredrikson överraskar genom att tänja på mediernas gränser. Hur kan en målning upphöra att vara en bild? Hur kan rostfritt stål med sin spegelblanka yta skapa rumslighet? Kan en skulptur helt sakna fysiskt material?

Född i Stockholm studerar Lars Fredrikson som ung kemi och elektronik samtidigt som han intresserar sig för måleri och konstens möjligheter att närma sig frågor rörande tid och rum. Han inspireras tidigt av österländsk filosofi och zenbuddhism. Under en period går han på konstskola i Paris och 1960 bosätter han sig permanent i Frankrike.

Teknik och konst är två viktiga delar i hans konstnärskap. Han uppfinner och utvecklar egna tekniker för att skapa verk som på olika sätt utmanar. I gränslandet mellan måleri och skulptur utför han under perioden 1965–68 en serie taktila kinetiska verk, där den vita duken trycks ut och blir tredimensionell för att i nästa sekund gå tillbaka till sin tvådimensionella yta. Radio-, ljus- och ljudvågor synliggörs och används på överraskande sätt i andra verk. 1969 presenterar han för första gången på en grupputställning i Tokyo sin ombyggda TV-apparat – psykopulsgeneratorn – som med hjälp av elektromekaniska vågor skapar flytande ljusteckningar på skärmen. I sina faxteckningar omvandlar han något senare radiovågor till bilder med hjälp av en faxapparat som han byggt om till en ritmaskin. 

Redan i slutet av 1960-talet börjar Fredrikson arbeta med ljud. Med ljud kan han skapa skulpturer utan kropp, utan synligt material. Ofta använder han i sina ljudverk kroppens egna vågrörelser – frekvenser av hjärtslag, hjärnvågor och blodflöden – och visar hur vårt inre rum samspelar med vårt yttre rum och blir en del av hur vi upplever omvärlden. På Villa Arson i Nice startar han 1971 den första ljudstudion vid en fransk konstskola och kommer som lärare där att påverka generationer av ljudkonstnärer. Samtidigt utforskar han papperets rumslighet i sina gravyrer och i sina många bokprojekt med franska poeter som Claude Royet-Journoud, Edmond Jabès och Anne-Marie Albiach. Fredrikson använder boken som rum, där tillvägagångssätt från arbetet med skulptur och gravyr upprepas. Ibland är hans ingrepp så minimala att det kan vara svårt att upptäcka dem.   

Lars Fredrikson intresserar sig framför allt för vår perception av rummet – det spatiala – och skapar på olika sätt nya relationer mellan konstverk och rum. På utställningen Espaces Virtuels (Virtuella rum) 1972 på Fondation Maeght i södra Frankrike visar han en serie reliefer i rostfritt stål som fungerar som spegelytor, där ljusets vågor bryts och omvandlar, dekonstruerar, rummet. Verken skapas i realtid av besökarens närvaro och rörelse. På Malmö Konsthall är hans stålreliefer centrala och fungerar som en röd tråd genom utställningen. De reflekterar, omkullkastar, involverar och visar på att perception är något flytande, som är beroende av tid och av kroppens rörelse i rummet. 

Fredrikson söker i sina verk efter en plasticitet, en rumslighet, som kan spränga och omkullkasta hur vi vanligtvis betraktar vår omvärld och därmed skärpa vår känslighet inför och vår perception av det som omger oss. Att möta ett verk av Lars Fredrikson är en fysisk upplevelse, som kräver både närvaro och tid av besökaren. För honom var det viktiga inte att se konsten utan att känna den, lyssna in den med hela kroppen.

Utställningen genomförs i samarbete med Sara Arrhenius, direktör för Svenska institutet, Paris, Lars Fredrikson Estate, Léa Dreyer, doktorand vid Paris universitet, och Jonas (J) Magnusson, chefredaktör för OEI.