Ana Jotta, Joëlle de La Casinière & Anne-Mie Van Kerckhoven

I Ana Jottas verk återkommer djurfigurer som referenser till tecknade figurer, särlingskonst, barnboksillustrationer och generellt till kultur som anses mindre betydande. Dessa djurfigurer hänvisar till fabler, från Ovidius ”Metamorfoser” från antiken till Jacob och Wilhelm Grimms sagor, där antropomorfism och djuriskhet smälter samman till fantastiska figurer. Ana Jottas målningar, som hennes eleganta porträtt av ”Mademoiselle Rivière” efter Ingres som visar ett gulligt musansikte, är fräcka och upplysande. De belyser vårt förhållande till processerna kring identifiering och empati och konfronterar självklarheten hos den klassiska kulturen genom att förvandla den till kitsch.

Det är bara ett litet steg från att använda djurfiguren till att skapa en karikatyr, vilket Jotta använder sig av i sina målningar, teckningar och installationer och följer därmed arvet från det tidiga 1900-talets avantgarde-rörelser. Precis som i teckningar av Grandville eller George Grosz, så visar de sociala rollerna upp sig i all sin uselhet: kapitalisten med sin höga hatt, prästen med sin svarta rock, kommunisten som biter i sin kniv och den svältande tiggaren. Karikatyrer var, och är fortfarande, ett mycket effektivt sätt att inte bara förvränga verkligheten, utan även visa på hur ”verkligheten” kan förvrängas i och av sig själv.

Hennes verk ”Ana e eu” (Ana och jag) från 2018 är en installation med upphängda bemålade, runda skivor av kartong, på vilka hon målar scener och detaljer från George Herriman’s karaktär ”Krazy Kat”. Det är en värld av absurt våld, där de förmänskligade djuren ständigt ställs inför krafter de inte kan kämpa emot, det må vara tyngdkraften, kaos eller polisen.

Joëlle de La Casinière har under de senaste fyra decennierna arbetat helt självständigt i gränslandet mellan poesi, film, och bildkonst. Hennes konst definierades i stor utsträckning av hennes livsstil: hon levde länge som en nomad. Hon har bott och arbetat med likasinnade vänner, som aldrig kallat sig eller eftersträvat karriärer som konstnärer eller poeter. Tillsammans grundade de under det tidiga 1970-talet kollektivet Montfaucon Research Center, en fiktiv institution i ett hus i Bryssel, som fortfarande är aktiv idag och som fortsätter att ge ut böcker och producera film och video.

Utställningen ”Three Moral Tales” är den största presentationen hittills av Joëlle de La Casinières verk. Den sätter fokus på hennes ”Tablotins”, en imponerande samling verk som sträcker sig över fyra årtionden. De här collagen, från början avsedda som brev till vänner och släktingar, samlar anteckningar, hand- och maskinskrivna dikter samt teckningar och utklippta bilder. Många av dem refererar till äldre miniatyrmåleri och medeltida illustrerade manuskript. De är sporadiska dagboksanteckningar eller osammanhängande resejournaler och liksom i brevromanen ”Persiska brev” av Montesquieu från 1700-talet kommenterar de förundrat och kritiskt sin omvärld.

Förutom en presentation av cirka 150 sådana collage kommer utställningen att innefatta ett nytt videoverk där konstnären har skickat sina collage till vänner, och sen spelat in dem när de läser eller till och med sjunger deras innehåll. Tillsammans med sin medarbetare, musikproducenten Jacques Lederlin, har hon sedan lagt på lager av ljud och musik i videon för att skapa en stämning som bidrar till fokusering och meditation.

Eftersom den flamländska konstnären Anne-Mie Van Kerckhoven började ställa ut på mitten av 1970-talet har hennes verk alltid samexisterat med punkrörelsen, som hon på sitt eget vis har förblivit trogen genom alla år. Från punkestetiken tog hon idén om collaget som en metod att iscensätta och sätta ihop bilder som är varandras extrema motsatser. Som pionjär inom den industriella noisemusiken med sitt band ”Club Moral” har hon dessutom alltid sett till att utmana publiken genom starka sinnesintryck och intellektuell stimulans. Van Kerckhoven drivs av en radikal, feministisk grundsyn och har kontinuerligt betonat representationen av kvinnor och deras empowerment (egenmakt) inför den alienerande manliga blicken.

Van Kerckhoven’s verk är av intresse för en mängd olika fält och hon har samarbetat med kognitionsforskare, koreografer och teologer, för att bara nämna några. Hennes verk är politiska och utmanar sociala och moraliska konventioner genom att ge en direkt och emellanåt provokativ bild av den inneboende grymheten i mänskliga relationer. Utställningen vill ur Van Kerckhovens omfattande produktion under fyra årtionden lyfta fram hennes representationer av ondska och deras förhållande till makt. Den fungerar som en sorts retrospektiv översikt över hennes arbete, från det tidiga 1980-talets teckningar och målningar till de senaste digitala collagen och den omfattande dokumentationen av de många publikationer och trycksaker, som hon producerat fram tills nu.